Vi gör viktiga saker och försöker alltid vara snälla

Nästan lite upprymd drar jag på musik på hög volym. Det är Verdis år i år och jag är ensam hemma.

Någonstans i Smideskören besinnar jag mig: Klang-klang! Jag är bakjour. Tänk om jag inte hör min telefon. Jo, jobbtelefonen ligger i fickan med ett missat meddelande. Och så tre nummer på min privata telefon i andra fickan.

Död åt Verdi, omedelbart. Det är tre timmar sedan någon försökte få tag i mig. Kanske primärjouren? Och jag inser med isande kyla att just där jag suttit under kvällen och röjt undan intyg och provsvar, i ett hörn på mottagningen och bara ett par stenkast från akuten, har jag ofta dålig täckning på mobilen. Företaget som levererar denna tjänst är upphandlat och våra protester har inte hjälpt.

Skamsen ringer jag sjukhuset. Doktor K svarar:
– Jo, vi har sökt dig. Men det är lugnt, vi ringde doktor H i stället när vi inte fick tag i dig.
– Men så ringde vi hem till dig också och när ingen svarade blev vi lite oroliga att det hade hänt något.

Hans vänlighet och omtanke lägger sig som ett täcke kring min ångest. I morgon ska jag skriva en allvarlig avvikelserapport om mig själv, men just nu är det så skönt att bara få höra detta: Patienten är okej, kollegorna är okej, jag är okej.

Det har varit en lång dag som började på intensiven i tidig morgonstund. Och se, vilka fanns där i grönkläder, om inte doktor S och doktor S. Vi är tjugo år äldre, men just dessa två var mina favoriter när den instörtande narkosläkaren var en barnläkares bästa vän i arbetet med skraltiga nyfödda på förlossningen. Det är igenkännandets trygghet och den gör det enklare att arbeta.

Och i går kväll fanns en flicka faktiskt med i publiken på Globen när tonårsidolen uppträdde. En påhittig och dedikerad sekreterare, en hjälpsam person på stiftelsen Min Stora Dag, en diabetes­sköterska som följde med på konserten och en trygg överläkare gjorde det möjligt fast flickan just fått sin sjukdom och borde vara på sjukhus. Ingen hade behövt anstränga sig, men alla gjorde det.

På eftermiddagen avtackar vi den fantastiska syster B som jobbat i 43 år. Hon har trollat in kanyler och gjort tusentals krångliga hormonbelastningar med effektiv precision.

Gamla arbetskamrater har anslutit till de nuvarande. Några kommer sent, de har arbetat med en svårt sjuk pojke och har slitna leenden. Vår konstnärligaste kamrat har dekorerat whiteboardtavlan och skrivit en dikt. Storchefen har avbrutit ett sammanträde och kommer förbi med en blomma, städerskan överlämnar en annan. Det är tal och pappersprassel och rummet är varmt av vänlighet.

Jag står där med min tårtbit i ett stillsamt känslorus och tänker att det är ett ­privilegium att få arbeta i ett sammanhang där det också är en konst att vara snäll. Vi gör viktiga saker och gör dem bra. Och vi försöker dessutom vara snälla, hela dygnet runt.