Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag22.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

Petra Hedbom: ”Vi måste prata om döden innan det är för sent”

Publicerad: 19 Februari 2020, 05:00

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Hon var 93 år och klar i huvudet. Hon var alltid glad när någon kom till lägenheten där hon bott i många år. Bjöd på kaffe och kakor, pratade om livet. Så började kroppen tröttna, det kom plötsligt. Tryck över bröstet och yrsel, ingen aptit. Hon kom till akutmottagningen på det stora sjukhuset, slangar och apparater. Hjärtat och njurarna var påverkade, men hon kvicknade till. Skjutsades efter ett par dygn till ett mindre sjukhus, utan apparater och blinkade monitorer.

Så blev hon sämre igen. Då kom paniken hos mig. Vi måste köra tillbaka henne – var är personalen, hon måste räddas! Det är min mormor och nyss var hon pigg. Då kom hon, vi kan kalla henne Sanna. Hon berättade vad de kunde göra för mormor nu och frågade vad vi trodde att hon ville? Att de kunde skjutsa henne tillbaka till akutsjukhuset, men att det var oklart hur länge hennes organ skulle kunna hållas i gång. Hur tänkte vi i familjen? undrade hon.

Jag hade inte ens förstått att vi befann oss på en palliativ avdelning. Och inte heller att personalen där bland annat hade till uppgift att ta hand om mig och prata. Det kan tyckas märkligt att jag inte var mer förberedd än så, hon var ju gammal, men liv och död är inte alltid logiskt.

På det stora sjukhuset hade ingen pratat med oss om döden. Där förmedlades bilden att ”människor kan leva längre än man tror” och att hon kanske kunde komma hem snart.

Att faktiskt prata om döden och hur man vill ha den sista tiden i livet borde inte vara främmande, inte på ett sjukhus. Men där vi har så stora möjligheter att rädda liv, att operera och behandla, kan sådana samtal lätt tappas bort.

Specialistsjuksköterskorna i det palliativa konsultteamet på Danderyds sjukhus berättar att patienten ofta har svaret. Eller i de fall patienten är för dålig så kan anhöriga ha information. Bara man vågar fråga.

Sista dagarna i mormors liv var fina, med sol som sken in i rummet, fönster som fick öppnas. Framför allt var de lugna. Och när hon vaknade ur sitt sömnliknande tillstånd och jag frågade henne hur hon kände det, sa hon med förvånansvärt stark röst: ”Det räcker nu. Nu är det nog”.

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Petra Hedbom

Reporter

petra.hedbom@dagensmedicin.se

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev