Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Vissa saker ska läggas tillbaka i den andres knä”

Publicerad: 31 mars 2017, 11:15


Något av det mest spännande med att ta på sig ett chefsjobb är den inre resan. Du är tvungen att reflektera, rannsaka och utmana dig själv. Med härliga kollegor runt omkring dig får du också en del feedback, som gör att du får syn på sig själv. Det är spännande att se vem man är och fundera på varför.

En reflektion jag umgås med är ut­tjatad, men tyvärr ständigt aktuell; att vara (ung) kvinna bland (äldre) män i olika samman­hang. Där männen (och även många äldre kvinnor) är vana att få som de vill, med ålderns rätt?

Människor kan vara buffliga, plumpa, dominanta, oschysta och det är lätt att ta åt sig av saker som händer, att ta det personligt, och ­lägga reaktionen på sig själv. Ska du överleva (och inte har åldern på din sida) får du skaffa dig andra knep.

Att vara chef är att bli mer hårdhudad, eller möjligen mer teflonytad. Att bli en mer erfaren chef är att inte ta åt sig av allting som händer. Du kan inte bära allas problem och bekymmer utan måste sätta en ­imaginär gräns – ha mentala öron­proppar. Du kan ändå vara när­varande och omtänksam.

Men om någon beter sig av­vikande eller kör över dig, är det inte alltid ditt fel, och det kan ta mycket energi om du skulle ta åt dig av detta. Vissa saker måste man lägga tillbaka i dens knä varifrån det kom.

Jag är rastlös, målmedveten och känslo­sam. Jag är dålig på att vara i nuet och fantiserar lätt både framåt och bakåt. Tyvärr gärna negativa fantasier av typen worst case-scenario­. ”Hur blir det om detta händer …?”, och så är jag flera månader fram i tankarna, där vård­cent­ralen har brunnit upp, eller så har alla sagt upp sig, eller så sprang någon galning in i vänt­rummet och sköt vilt omkring sig.

Det kan ju vara bra att för­bereda sig för allt ­detta, men man kan inte hela ­tiden gå runt och tänka på det, då blir man galen.

Jag älskar att utvecklas, och förstå mer av mig själv. Det är det mest spännande som finns. Chefskapet är en guldgruva för att vrida och vända på ditt inre.

Jag har formulerat en löjligt enkel strategi för när oväntade saker händer, om jag blir överrumplad/chockad och tankarna drar iväg för långt. När jag känner att jag tar åt mig och reagerar fysiskt måste jag bromsa mig själv. Då ska jag ta ett djupt andetag, ett steg tillbaka, fundera på vad som händer och om det är något plötsligt dramatiskt, oroande, oklart, ett påhopp kanske, och om jag inte vet vad jag ska säga (och inte vill säga något som jag ångrar) ska jag vara snäll mot mig själv och ge mig utrymme att smälta situationen.

Jag ska vara ärlig mot de inblandade och förklara att jag kommer avsluta samtalet, gå därifrån, eller vad jag nu behöver just då.

När jag går undan för mig själv och lugnar ner mig kan jag tänka igenom saker och ting, och förhoppningsvis komma fram till att jag inte behövde reagera så starkt.

Vissa saker ligger som sagt hos andra, och allt är inte på grund av mig, mitt fel eller mitt ansvar att bära.

ANNIKA WEIDERLING

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News