Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Vore det oetiskt av mig att hjälpa min far att dö?”

Publicerad: 3 mars 2017, 13:09


För den som är intresserad av medicinetiska frågor så har den senaste tiden bjudit på två debatter: samvetsfrihet inom vården och dödshjälp.

När jag för några år sedan skrev min master­uppsats i medicinsk etik om begreppet samvetsfrihet och den svenska diskussionen i kölvattnet av Europarådets resolution 1763, var tongångarna hårda och debatten inte särskilt informerad. Det trollades vilt med exempel om vad samvetsfrihet skulle kunna leda till. Det var uppenbart att få visste någonting om själva begreppet och hur andra länder hanterar det.

Men denna gång, i anslutning till en barnmorskas arbets­rättsliga process, var det ännu värre. Det verkade som om halva Sverige gick på barrikaderna och började skrika i försvar av aborträtten. Många skräck­exempel som gavs även av högutbildade – dock inte inom området – för vad en sådan möjlighet att avstå från vissa arbetsuppgifter av etiska skäl skulle leda till, låg tydligt inom området för alternativa fakta. På sociala medier gick många kommentarer över gränsen till näthat. Inte ens stängningen av Sollefteå BB genererade en sådan skitstorm som historien om barn­morskan.

Och sedan kom alltså en annan ­medi­cin-etisk klassiker upp: dödshjälp. (Alla länder i världen som tillåter olika former av dödshjälp har förresten en rätt till samvetsfrihet för vårdpersonal som av etiska skäl inte vill delta i dödshjälp.)

För många år sedan hade min far efter några års framgångsrik behandling av en peritoneal carcinos bestämt sig för att vilja dö. Behandlingen slutade att fungera och han kunde inte längre äta med aptit, inte heller vinerna smakade längre. Jag minns dagen när jag hämtade honom från sjuk­huset för att skjutsa honom hem till oss, där han ville dö. Han hade bestämt sig för att sluta äta och dricka och att vara tillsammans med mig och min familj tills det var slut. Detta tog nio dagar och nätter.

När vi kom hem från sjukhuset, det var i april och fortfarande kallt ute, gick vi in i rummet vi hade förberett åt honom. Fönstren var öppna och han sa:

– Snälla, stäng fönstren, jag vill inte få en förkylning innan jag dör.
Trots att han de närmaste dagarna blev allt svagare, slutade han inte att skämta. Så gjorde han det svåra lättare för oss.

Med tiden blev han sömnig. För sina buk­smärtor fick han morfinsprutor av mig. De sista 24 timmarna innan döden var han nästan komatös. Om han hade bett mig att aktivt avsluta hans liv, vad skulle jag ha gjort då?

Det som jag har läst de senaste veckorna, inte minst det som Läkarförbundets representanter skrivit, har inte övertygat mig. Jag har stor förståelse för människor som även i detta läge inte skulle vilja ge dödshjälp. Men jag hittar i alla skriverier den senaste tiden inget övertygande argument om att det skulle ha varit oetiskt för mig att uppfylla min fars önskemål.

JÖRG CARLSSON

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News