”Widegrens sjukdom får nog förbli en dagdröm”

Jag måste erkänna en sak. Jag har en återkommande dagdröm. Drömmen om att få något medicinskt uppkallat efter mig! Det finaste som kan hända inom medicinen. En sjukdom. Ett ingrepp. En anatomisk struktur. Widegrens syndrom, Widegren-operation, ad modum Widegren, plica Widegrenii…

Denna önskan kan vara helt sjuk och narcissistisk, men kan också bara vara ett normalt utslag av min odödlighetsönskan. Enligt psykologen Ernest Beckers teori i The denial of death vill vi ju alla bli odödliga. Och för att förneka döden bär vi på ett hjältekomplex och sätter i gång diverse odödlighetsprojekt för att bli ihågkomna efter vår död och därmed odödliga. Nåväl, tillbaka till min dröm.

För nu tänker vissa: ”Men, hallå! Att få ett Nobelpris är väl större än att få ett slem-hinneveck uppkallat efter sig?” Men, nej. Jag håller inte med. Nobel-pristagare känner nästan bara forskare till. Jag söker odödlighet i den kliniska vardagen.

Hur många kan på rak arm rabbla upp tio nobelpristagare i medicin och deras upptäckter? Jämför det med Alzheimers sjukdom, Colles fraktur, Billroths operation, Aspergers syndrom, Crohns sjukdom, Fallots tetrad, att banta (efter William Banting), Bechterews sjukdom, Cushings syndrom, de Quervains tendinit, Downs syndrom, Baretts esofagus, Hodgkins lymfom… Sjukvården är en orgie av eponymer. Och de namn vi använder är de namn vi minns.

Men när jag då sitter och leende dagdrömmer om att mitt namn kommer att användas av framtida generationer blir jag plötsligt tveksam. För när man funderar ett varv till är det tveeggat att få en sjukdom uppkallad efter sig. För sjukdomar är något negativt. Om jag finner att en speciell bakterie ger en speciell halsinfektion (Widegrens faryngit) som ger en väldigt dålig andedräkt kommer folk om hundra år att säga: ”Usch, vad du stinker. Har du Widegrens?” Om jag karakteriserar en hudsjukdom, som ger en kronisk inflammation och ärrig hud, kan folk i framtiden säga: ”Vad har du gjort i nyllet? Du ser ut som en Widegren?” Och om jag skulle hitta en ny form av erektionsstörning: ”Nej, han fick aldrig upp den. Han hade en svår Widegren”.

Man kan jämföra med Bristol. Bristol var en vacker stad vid floden Avon. Fram till 1997. För då publicerade Heaton och Lewis sin första artikel om Bristolskalan. Så nuförtiden när jag hör att någon ska semestra i Bristol tänker jag bara på bajs i olika konsistenser. Nötter, korvar eller fluffiga bitar…

Och dessutom omvärderas historien. Den tyske patologen Friedrich Wegener var en framgångsrik reumatolog och namngav Wegeners granulomatos. Dock var han även en framgångsrik nazist, vilket gjorde att hans sjukdom nu är omdöpt till granulomatös polyangit. Även Hans Reiter fick sitt syndrom raderat av samma anledning. Om det gör sjukdomarna mindre nazistiska är svårt att säga.

Så, nej. Jag ska nog strunta i att få något medicinskt uppkallat efter mig. Vissa drömmar är bättre som bara drömmar.

HENRIK WIDEGREN