Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag16.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”Yrslar runt som ett vilset nyckelbarn på nya jobbet”

Publicerad: 20 Mars 2015, 07:25

Många plågor kan lindras, men en del hade kanske aldrig behövt uppstå, skriver läkaren Anna Spencer i en krönika.


Helgen går mot sitt slut och vi har hunnit med både övningskörning, tennistävling och bullbak. Och promenader med låne­hunden.

Tycker ni att det låter som Facebook-skryt kan jag trösta er med att jag måste avstå bullarna eftersom jag inte har gjort min morgonyoga sen jag skrev förra krönikan. Sedärja! Ett riktigt misslyckat nyårsprojekt. Sex veckors paus. Fem kilo fläsk.

Lyckad var annars veckan som gick – första veckan på nya jobbet. Även om jag har yrslat runt som ett vilset nyckel­barn. Frågat om allt och glömt lika fort. Hade dåligt samvete först för att ronderna tar tid i anspråk till existentiella frågor. Tills jag kom på att just de frågorna är bland de viktigaste här. På det världsliga planet har jag glatt mig åt mitt nya rum och jag slank ut på second hand en lunchrast. Fyndade en tung vas av pressglas och fyllde med ljuvliga rosa tulpaner – med dubbla kronblad! Ha! Jag har kommit till paradiset.

Jag ska inte överdriva, det är ju faktiskt hållplatsen före paradiset, om man ska vara pet­noga. Och det ska man, för den där sista biten kan innehålla allt från svåraste svåra till skiraste lycka och ska inte slarvas bort. Den här veckan lyste lyckan en stund. Det var bröllop i dagrummet – med präst, tårta och klackskor.

Svårt kan vara när partnern inte har lärt sig betala räkningarna. Då blir oron till andnöd på natten. Hur ska det gå? Sen?

Så många som saknar praktisk livs­kunskap. Tänk på det – lär er hur man sköter internetbanken och gräsklipparen, läs manualen till elpannan! Vårda relationerna, bli vän med grannarna – de kan behövas en vacker dag.

Vid köksbordet förhör jag sonen på DNA, evolution och gentranskription. Lyckas förvirra honom med att plocka fram boken The cell på onödigt många sidor – varför köpte jag den? Men vi förlorar oss snart i cellplasman och fascineras över ribosomen som är som en hel liten fabrik. Känner oss som fjuttedutterna i Kalle och choklad­fabriken (och har ni inte läst den eller sett filmen så gå genast och ta tag i det!).
Begrundar att livet kan vara så otroligt stort, så myllrande innehållsrikt inuti en pytteliten cell, och bli så tyst och stillsamt när alla cellerna håller på att packa ihop sina fabriker, stänga ner och slå igen i den gulnande kropp som tillhör mannen framför mig. Han vill att det ska ta slut snart. ”Hur är det i dag?” frågar vi. ”Jo, tack, det går utför. Som det ska,” svarar han och ler. Men tycker som sagt att processen är lite ut­dragen. Han är less. Har levt färdigt. Sagt adjö.

I ett annat rum, hos en annan man, sitter en fru som inte hinner ifatt döden när den jagar hennes man framför sig.

”Vi som skulle så mycket…” säger hon. Mannen sover. Slutet är mycket nära. För henne är allt en chock fortfarande. Hon har aldrig skött banken. Hans mun förblir tyst.

Jag tänker att vi kan lindra många plågor i slutet, men att en del kanske aldrig hade behövt uppstå? Om vi bara pratade lite mer med varandra?

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev