Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Ledare

Bild av beslut långt från golvet fick många att känna igen sig

Publicerad: 28 augusti 2018, 11:51

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Den överlägset mest populära text vi publicerat på Dagens Medicins sajt hittills i år är en krönika som Anna Spencer, överläkare i palliativ vård/ASIH i Malmö, har skrivit. Hon vill bli hörd. I mening efter mening beskriver hon vad hon inte vill ha i valrörelsen: ”Jag vill inte ha valmanifest. Inga vallöften, lögner eller ivriga utfästelser om förbättringar. Jag vill inte höra fler ogenomtänkta förslag från okunniga, detaljstyrande politiker, regiondirektörer eller administratörer. Jag vill inte ha fler administratörer. Jag vill inte ha fler mellanchefer, chefsstöd, samordnare, lotsar eller koordinatorer som koordinerar sånt jag inte vill ha.”

Anna Spencer skriver att hon vill avskaffa dumhetskulturen. Och kommentarsfälten och delningarna i sociala medier talar sitt tydliga språk. Hon har satt fingret på en känsla som många andra känner igen sig i.

På lite avstånd från vårdgolvet kan man fundera kring vad dessa stämningar innebär och vad de får för betydelse för vårdens utveckling. Hur kan det komma sig att välutbildade, kunniga, högt engagerade personer med lång erfarenhet av sina yrken upplever sig så distanserade från det som bestäms om hur vården ska bedrivas? Varför upplever de sig inte lyssnade på, inte spela någon roll för vägen framåt? Varför känner de sig så ohörda?

För mig framstår det, bland många väsentliga frågor som tas upp i Anna Spencers opinionstext, som det största problemet av alla. Den där känslan av distans. Känslan av att någon annan, opåverkbar, bestämmer saker och bestämmer galet. Utan kraften och kunskapen från dem längst fram på vårdgolvet har utvecklingen av vården svårt att komma någon vart.

Det vet alla ledningsgrupper i världen. De vet också att många fattade beslut är kompromisser och landar inom ramen för ”minst sämst”.

Som ett svar på den upplevda distansen mellan dem som vårdar och dem som leder lanseras nu tillitsbaserad styrning. Ännu är det för tidigt att se om de tankesätt, som bland andra tillitsdelegationen lanserat, kan få fäste i hälso- och sjukvården. Det är svårt. För med tillit och förtroende är det precis som med tango, det krävs två villiga parter för att det ska funka. Och någon måste sträcka ut handen först. Det är dags för vårdens beslutsfattare att bjuda upp till dans.

Toppen
Att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga vården för personer med både psykisk sjukdom och beroende. Mycket viktigt område för vården att förbättra. Dock underligt ordval av ministern vid lanseringen, varför uttrycket ”en olycka kommer sällan ensam”?

Botten
Att de stora partiernas besked om sjukvården kommer så sent att de inte får den genomlysning de är värda. I den kakafoni som en svensk valrörelse utgör är det synd, särskilt som väljarna så tydligt indikerat att hälso- och sjukvården är viktig.

CHRISTINA KENNEDY

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev