Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag10.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Ledare

Hur känner man sig när man formulerar ett sådant kontrakt?

Publicerad: 20 Mars 2018, 12:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Vissa nyheter träffar mer i hjärtat än andra. För mig har en sådan på senare tid varit det kontrakt inom psykiatrin i Region Örebro län som hotar patienter med adhd med avbruten behandling om de inte lever upp till ett antal inskrivna punkter.

För att påbörja behandling med metylfenidat eller atomoxetin inom öppenpsykiatrin i Örebro behöver patienten skriva under på att behandlingen avbryts om han eller hon använder alkohol, att borttappade mediciner inte ersätts med nytt recept och att behandlingen kan pågå i max tre år.

Det var när en person som ombetts skriva på kontraktet fotade av det och lade upp på twitter som saken blev känd och snabbt omdiskuterad. Om­rådeschefen har tydligt tagit avstånd från kontraktet.

Av diskussionen om det som hänt kunde man lära många saker, kanske mest hur avgörande tonen i ett budskap är. Man kan misstänka att vård som ges med ett uppläxande tonläge får svårare att lyckas. Utöver det säger tonen väldigt mycket om avsändaren och hans eller hennes frustration eller allmänna känsloläge.

Hur trött, besviken och uppgiven känner man sig när man formulerar ett kontrakt på det sättet? Har man sett många patienters behandlingar misslyckas och resurser slösas? Eller är man så stressad att den empatiska delen av yrkespersonen trubbats av?

Det är lätt att vara obetänksam under press. Det blir svårare att låta besluten gå hela vägen tillbaka till den etiska kärnan. Jag tänker på det när sjuk­vårds­debatten rinner förbi i mina flöden på sociala medier. Där finns massor av exempel på vårdpersonal som skulle göra allt för sina patienter, ibland så mycket att de glömmer bort att ta hand om sig själva.

Och det finns också de som slirar, åtminstone språkligt. Som avfärdar patienter som inte begriper att de borde sökt på vårdnivå X i stället för vårdnivå Y. Som söker för ofta, inte har vett att egenvårda sig. Snorjour, lyx­besök, McDonalds-patienter. Där finns de som hoppades att en minister som blev sjukskriven skulle få problem med Försäkringskassan.

Jag tänker att bakom den sortens brist på empati ligger en frustration som fått gro en lång tid. Och som måste lyftas upp till ytan, vädras ut och vändas till något som gör nytta för dem som behöver vården bäst.

CHRISTINA KENNEDY

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev