Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag29.11.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Ledare

Mitt i allt slit blir känslan av djup mening tydligare

Publicerad: 13 Maj 2020, 04:00

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Är livet underligt nu eller var det ännu underligare då? För tio veckor sedan, när vi tog nya människor i hand varje dag och trängde oss ner i fikarummet tätt bredvid varandra. Eller reste utanför länet, kanske hela vägen från Stockholm till Västerås.

Det går nästan inte att ta in den enorma påverkan som ett luftvägsvirus hittills haft på vår värld och vårt sätt att leva. Jag märker att monotonin i att leva i litet format trubbar av mig. Fast precis när jag tror att jag inte bryr mig om någonting längre blir jag omotiverat jättearg på ännu en artikel som använder Melodifestivalfinalen i Globen som referenspunkt för pandemin. Så otroligt klyschigt, tänker jag. Och raderar sedan omedelbart hela den här texten och börjar om.

Allt känns skrivet redan. Faran i alarmismen, kraven på handlingskraft, hobbyepidemiologerna, kurvor som pekar upp eller ner, snacket om vårdpersonal som hjältar. Det är som att alla tankar redan gått två varv runt jorden, idisslats genom Twitter, videomöten och krönikespalter och kräkts upp igen som en trött hårboll. Slöjan av tristess rivs bara sönder av tacksamheten över att få ta en hänsynsfullt distanserad promenad i blåsigt solsken. Eller att vänta utanför den låsta dörren på ett sjukhus för att få lämna över rätt sorts blyertspenna för korsord. Till den som ligger därinne och inte får ta emot besök.

För många av Dagens Medicins läsare har jobbet intensifierats. Allt som ligger utanför kärnuppdraget har, på gott och ont, lagts åt sidan. Men känslan av djup och tillfredsställande mening är inte bortskalad.

Jakob Pansell, sjuksköterska och vårdledare, beskrev det väl för deltagarna i Dagens Medicin Agendas webbinarium om sjukdomen. Inplastad och svettig går han fram och tillbaka genom en allé av sjuka patienter på mage, i många långa timmar med coronavirus virvlande i luften:

”Jag känner arbetsglädje och stolthet över det som vi tillsammans åstadkommer och alla de liv som vi faktiskt räddar. Varje gång jag drar ett nytt streck på tavlan för patienter som vi skriver ut levande till vårdavdelning – från just den här covid-IVA – så väller den stoltheten upp i mig. Tjugofyra… tjugofem… tjugosex. När vi ser de där kluddiga pinnarna på whiteboarden samlas på rad, så vet vi varför vi gör det vi gör”.

CHRISTINA KENNEDY

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev