Statlig styrning kan inte lösa sjukvårdens alla problem

Sjukvårdens organisation står återigen i fokus. I måndags skrev Läkarförbundets ordförande, Heidi Stensmyren, en debattartikel i Svenska Dagbladet som hade kunnat skrivas för tio år sedan. Redan då antog förbundet den policy som förordade statlig styrning av sjuk­vården, men nu när socialminister Göran Hägglund (KD) fört upp frågan på dagordningen, passar Läkarförbundet på igen.

Detaljerna uteblir. Primärvården nämns inte alls. Rimligtvis bör vårdvalet och annan utveckling ha bidragit till att, på tio år, kraftigt förändra spelplanen, men det tar Heidi Stensmyren inte upp i sin debattartikel. Fler röster behövs nu för att på allvar diskutera hur en ny framtida organisation skulle kunna se ut. Det vore önskvärt att alla de legitimerade sjukvårdsyrkena bidrog till en sådan dialog, så att professionernas röster bär när förändringsvindarna blåser.

Det är bra för sjukvården att uppdelningen av huvud­manna­skapet i 21 landsting ifrågasätts. Utan tvekan har den uppdelningen skuld i att patienter i olika landsändar får vänta så olika länge på behandling. På många olika områden, från rekrytering till innovation och allt däremellan, skulle ett statligt eller åtminstone större regionalt huvudmannaskap kunna bidra till stora kliv framåt för svensk hälso- och sjukvård. Men det är lätt att sukta efter ett mer övergripande ansvar för vårdens utveckling och tro att det ska lösa alla problem.

Mer sannings­enligt skulle en radikal omorganisation riskera att bli ytterligare en bromskloss i en tid då sjukvården desperat behöver hitta nya sätt att jobba. Omorganisationer kan bokstavligen suga musten ur en organisation om de inte genomförs mycket väl. Det krävs skickligt ledarskap, en tydlig idé om vart man vill, samt en pedagogisk förmåga och ett tålamod som kan vara svårt att finna. Betänk att detta skulle krävas på 21 olika ställen. Samtidigt.

Att något är svårt och tar lång tid är naturligtvis inte ett skäl att avstå från handling, om man menar att ny sorts styrning är rätt väg att gå. Men det är klokt att ha rimligt ställda förväntningar på vad som kan åstadkommas. Sjukvårdens problem måste attackeras medan denna fråga diskuteras, inte efter att den är löst.

CHRISTINA KENNEDY