Upprorens tid lämnar sprickor i allmänhetens förtroende

Det är upprorens tid. Snart har tio tusen personer skrivit under det som kallas läkaruppropet. Kravet från sjuksköterskor på en ingångslön på 24 000 kronor har hunnit skärpas med ytterligare en tusenlapp. I Uppsala säger drygt 30 barnmorskor upp sig i protest. Fackförbunden sitter lite vid sidan av och blinkar storögt, när nya grupper tilltvingar sig plats på maktens spelplan. När särintressena stämmer överens med allmänhetens uppfattning om en alltmer utarmad välfärd – då växer makten. Med varje namn på protestlistan, varje krav på en riktig löneförhandling, varje underskriven uppsägning höjs volymen på vårdens protestkör. Men den håller på att binda ris åt egen rygg. Uppropens legitima krav på förändring sätter en krisstämpel på sjukvården och ristar sprickor i allmänhetens förtroende för vårdapparaten. Vilken gymnasieelev tänker nu på vården som framtidsyrke?

Vad är då alternativet? Att inte slå larm? Nej. Barnmorskan som springer mellan rum med kvinnor i aktiv förlossning hissar inte varningsflagg bara för sin egen skull, utan för patienternas. Och oavsett om det är egenintresse eller altruism som driver: att yrkesgrupp efter yrkesgrupp nu tycker sig behöva skrika så pass högt, är ett tecken på att politiker och landstingsledningar varit alltför dåliga på att lyssna. Det är dags att spetsa öronen och börja om.

Missnöje är nämligen den starkaste drivkraften för förändring. Jag tänker på det när jag läser nomineringarna för innovationspriset Guldskalpellen. "Vi var missnöjda med våra egna resultat". "Vi ville mer". Någonstans där det har skavt och gnagt har någon fått nog. För att gnisslet ska omvandlas till en drivkraft – oavsett problemets storlek – krävs att de som jobbar på vårdgolvet förmår vara konstruktiva i motvind, vågar tro att någon på nästa nivå vill lyssna, och att någon där uppe verkligen gör det.

Dagens Medicin kommer att fortsätta förbättra svensk sjukvård på vårt sätt. Vi ska bevaka och granska som bara vårdens enda oberoende nyhetstidning kan. Våra rubriker ska skrika om kris när det finns fog för det. Och vi ska lyfta fram de goda exemplen så att de kan inspirera 20 andra landsting eller regioner när det blåser kallt. Och så vi ska lyssna. På er.

CHRISTINA KENNEDY