Viljan att ha ryggen fri kan inte få styra prioriteringar

Det skickas ambulanser som aldrig förr. Vi som bor i Sverige blir fler och äldre, men det kan inte vara den enda förklaringen till att antalet ambulansuppdrag ökat med över 25 procent på fem år. Den smygande känslan är att en del ambulanser skickas av andra anledningar än att det är akut. Det uppmärksammade fall där en 23-årig man dog efter att upprepade gånger ha ringt efter ambulans, men blivit nekad, tycks dröja kvar i både allmänhetens och larmoperatörernas minne. Kanske har vi som folk också mer blivit mer krävande, vana att kunna få det vi vill ha omedeIbart. I veckans nummer vittnar en ambulanssjuksköterska om att ”det skickas ambulans på allt, ingen vågar ta ansvar och säga nej”.

Det måste få finnas ett litet utrymme för att skicka ambulans för säkerhets skull i svårbedömda situationer. Men om vården börjar fördela resurserna enbart för att ha ryggen fri är vi alla förlorare. Problemet är självklart inte nytt. Läkarröster har vittnat om att vilja gardera sig genom överdrivet detaljerade journalanteckningar eller onödiga provtagningar för den händelse att de blir anmälda av patienterna. Försiktighet är bra i lagom mängd, men rädsla som drivkraft kan inte leda vården rätt.

Det som krävs – till att börja med – är en förnyad, öppen och ärlig diskussion om vad vårdens resurser räcker till. Den har förts i många år, men har tappat fart. Man kan misstänka att prioriteringsdiskussionen är än mindre uppskattad på politiskt håll ett valår. Men till exempel Miljöpartiet har tagit upp frågan i sin rapport Modern och trygg vård och konstaterar där att landstingen behöver prata med medborgarna om vad de kan förvänta sig av vården.

Om landstingsledningar tydligt klargör hur man tänker kring starroperationer, väntetider på akuten eller dyra läkemedel som förlänger den dödssjukes livskvalitet de sista månaderna – då visar man patienter och vårdpersonal respekt.  För att kunna leverera ett nej som patienterna förstår och kan leva med måste läkaren, sjuksköterskan eller larmoperatören känna sig säkra på varför det behövs. Det handlar om träning i bemötande, en svår men helt nödvändig konst när glappet mellan upplevda behov och resurser fortsätter att växa.

CHRISTINA KENNEDY