Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

fredag07.05.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Allmänmedicin

Avsaknaden av en religion får sekulariserade svenskar att stå ensamma inför döden

Publicerad: 22 mars 2006, 12:35

Svensk palliativ vård står ofta handfallen inför patientens dödsångest. Men att ge existentiellt och andligt stöd behöver inte vara så svårt, menar kurator Lisa Sand, som har djupintervjuat döende människor.


Lisa Sand har arbetat med svårt sjuka och döende människor i över 20 år. Först hjälpte hon hiv- och aidssjuka i Sverige, sedan flyttade hon till New York och gjorde samma sak.

- I USA är gud med i vardagen, och de sjuka både fick och gavs tröst genom religionen, säger Lisa Sand, doktorand vid institutionen för onkologi och patologi på Karolinska institutet.

Väl tillbaka i Sverige fortsatte Lisa Sand att arbeta på Noaks ark, som tar hand om hiv- och aidspatienter. Men här fördes inga samtal om gud.

- Det fick mig att fundera. Svenskar måste ha något annat som tröstar i existentiella frågor - men vad?

Enligt Lisa Sand är religion ett känsligt ämne för många svenskar. Det betyder att inför döden står vi mycket ensamma - vi saknar den inramning av existentiella funderingar som följer med en religion.

Samtidigt ska den palliativa sjukvården, enligt WHO, ge medicinskt, psykosocialt, andligt och existentiellt stöd till patienten.

- Vad menar vi egentligen med det? Vad betyder det att ge andligt och existentiellt stöd till någon som saknar gudstro? undrar Lisa Sand, som vid sidan av sin forskning arbetar som kurator i palliativ hemsjukvård i Stockholm. För att få svar på dessa frågor har hon djupintervjuat 20 palliativa patienter, samtliga med cancersjukdomar med allvarlig spridning till skelett och lymfsystem.

Samtliga definierade sig som icke religiösa. Könsfördelningen var jämn och urvalet mycket heterogent.

En del dog endast några dagar efter intervjun, andra levde längre. Den yngsta patienten var drygt 20 år, den äldsta över 90 år. Även socioekonomiskt var spridningen stor.   Endast infödda svenskar ingår i studien.

- Inom vården har vi större kunskap om våra invandrargruppers andliga behov inför döden än vad vi vet om sekulariserade svenskar, säger Lisa Sand.

I intervjuerna undvek hon religiöst färgade ord och försökte ställa neutrala frågor, till exempel "Vad är viktigt för dig?" och "Vad ger dig tröst?".

De blev nycklar som öppnade för djupare samtal. Vid en analys av intervjuerna återkom några ämnen, som gav de döende tröst och som enligt Lisa Sand har ett andligt och existentiellt djup.

De döende beskriver bland annat att:

- Den egna kroppen är "helig". De kroppsfunktioner som fortfarande fungerar blir symboler för livet i sig. Att till exempel kunna hålla sitt drickglas får en djupare innebörd än   den rent praktiska.  

- Förmågan att tänka positivt och att vara stark ses som en personlig framgång som skänker tröst.

- Viktiga relationer blir ännu viktigare. Många upplever en extra stark gemenskap med vänner och familj, som delar en kommande sorg.

- De har fått en känsla av gemenskap med allt levande, med naturen. Patienterna talar om ett kretslopp, där årstidsväxlingar kommer att finnas kvar även då de själva dött.

- Vardagens rutiner symboliserar liv. Att få gå och handla, laga mat och vattna blommor är delar av det liv de levt och en länk till att hålla det kvar.

- Det är viktigt att vara en del av en "livsfläta", något som kommer att leva vidare. Egna barn symboliserar detta, och barnlösa talade mycket om barn till syskon eller vänner. Men även andra spår på jorden, som efterlämnade kunskaper eller traditioner, upplevdes som viktiga.  

Genom att ta upp tråden till samtal om dessa ämnen går det att ge andlig och existentiell tröst, menar Lisa Sand. Patienterna beskrev själva intervjuerna som "uppbyggliga", "stödjande" och "viktiga".

- När jag frågade dem hur de själva ville benämna det vi talat om sa flera av dem "livsfrågor", säger Lisa Sand.

En ingång till ett samtal kan vara att fråga om foton eller annat som finns i patientens rum, ledtrådar till vad som är viktigt i den döende personens liv.

- Kanske kan man fråga vad personen på bilden betyder. Sedan kan man fråga om annat som ger mening och är viktigt, säger Lisa Sand.

Hennes budskap är att det inte behöver ta lång tid - man behöver inte gå till botten med ämnet varje gång.

- Vi frågar patienterna nästan varje dag om de har "skött magen". Det borde vara lika naturligt att fråga om de upplevt något viktigt eller om något har tröstat dem när det varit ledsna - och i så fall vad och på vilket sätt.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev