Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Allmänmedicin

”Lasaretten blev förbjudna att ta emot obotligt sjuka”

Publicerad: 23 december 2015, 06:00

Mansdala sjukhem, det första kronikerhemmet som inrättades i Skåne 1927, samma år som den första satsningen på kroniskt sjuka gjordes. Sjukhemmet är, enligt Tony Gustavsson, ganska representativt för de ganska små sjukhem som inrättades vid denna tid.

Foto: Tony Gustavsson/arkiv

Idéhistoriken Tony Gustavsson visar att kroniskt sjukas särställning i svensk sjukvård började i mitten av 1700-talet.


Tony Gustavsson, universitetslektor vid institutionen för idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet, fick egentligen i uppdrag av Socialstyrelsen att inom ramen för kronikersatsningen göra en ”historisk beskrivning av den svenska sjukvårdens generella utveckling från 1945”.

Så blev det inte riktigt.

– Det blev i stället en utredning av den svenska kronikersjukvården och dess historiska uppbyggnad. Jag tog min utgångspunkt i 1700-talet, eftersom litteraturen är enig, säger han till Dagens Medicin.

Enligt Tony Gustavsson grundläggs nämligen mycket av det som präglat den svenska kronikervården redan för snart 300 år sedan. När det moderna och offentligt finansierade lasarettsväsendet byggdes upp i mitten av 1700-talet så byggde det på vårdlogiken att det var de akut sjuka man skulle satsa på. Anledningen var att de, till skillnad från kroniskt sjuka, förväntades kunna återgå i förvärvsarbete.

– Lasaretten blev uttryckligen förbjudna att ta emot obotligt sjuka, vilket kronikerna kallades för. Det förbudet upphävdes inte förrän 1951. De kroniskt sjuka hamnade utanför den slutna vården redan från början, säger Tony Gustavsson.

Därigenom gick kronikerna miste om mycket. Dels fick de inte ta del av den expansion av slutenvården som skedde i skiftet mellan 1800-talet och 1900-talet, dels gick de miste om vårdens specialisering.

– Vetenskaplig specialisering uppstår i praktiska miljöer, som kliniken i det här fallet, säger Tony Gustavsson.

Utvecklingen av den kroniska sjukvården skedde därför i fristående sjukhem, fortsätter han. Och eftersom de allra flesta med kroniska sjukdomar tidigare var äldre, blev läran om kroniska sjukdomar närmast synonym med geriatrik under 1950- och 1960-talen.

– Det är det enskilt viktigaste resultatet, säger Tony Gustavsson.

Hur har responsen varit på ditt arbete?

– Den var översvallande, skulle jag vilja säga. Den utredare som håller i Socialstyrelsens del av kronikersatsningen sade att det under hans sex, sju år vid myndigheten inte har varit någon annan enskild utredningsdel som blivit så väl mottagen av referensgruppen.

Enligt Tony Gustavsson är de yrkesverksamma läkarna i referensgruppen visserligen mest intresserade av de problem som finns just nu. Men när han kunde visa var dessa problem grundlades var det flera som nickade igenkännande.

Du som har ett rejält perspektiv, hur ska man se på utvecklingen av vården för kroniker?

– Det har förbättrats avsevärt. Den allra första vårdpolitiska satsningen på människor med kroniska sjukdomar kommer i slutet av 1920-talet och går ut på att man nog ändå bör bygga ett parallellt sjukvårdssystem för dem.

Under 1960- och 1970-talet, när kroniker enligt Tony Gustavsson alltså identifieras som framför allt äldre, blir de föremål för vad han kallar den sista stora utbyggnaden för sjukvårdsinfrastrukturen i Sverige. Det skapas 2 000 vårdplatser per år under en tioårsperiod.

Ett miljonprogram för kronikervården?

– Ja, på två år så skapas det fler vårdplatser än vad som har gjorts under fyra decennier.

Även om vården av kroniker har förbättrats har den, enligt Tony Gustavsson, aldrig riktig bedömts i sin egen rätt.

– Impulserna har kommit utifrån. De har handlat om att fattigvården hade problem med att det fanns kroniskt sjuka i deras klientel på 1920-talet. Och när man på 1940-talet skulle bygga upp den nya sociala åldringsvården var förutsättningen att de kroniskt sjuka skulle föras över till den reguljära sjukvården.

Tony Gustavsson fortsätter:

– Och sjukvårdskrisen på 1970 och 1980-talen är till stor del en kris där de kroniskt sjuka åldringarna, alltså långtidssjukvården, helt enkelt tar upp för mycket plats på akutsjukhusen.

Enligt Tony Gustavsson var omkring 15 procent av sjukhuspatienterna på den tiden utskrivningsklara och kallades något brutalt för ”bedblockers” eftersom det inte fanns någonstans att göra av dem efter behandling och rehabilitering. Lösningen på den krisen blev den så kallade ädelreformen där stora delar av vården av kroniskt sjuka återkommunaliserades.

– Så de kroniskt sjuka har farit lite vind för våg. Det har gjorts satsningar, men de har inte gjorts utifrån deras specifika behov.

Jens Krey

Teamledare – nyheter

jens.krey@dagensmedicin.se

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev