Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Allmänmedicin

Riktlinjerna som alla avskyr

Publicerad: 28 mars 2012, 11:53

De nya riktlinjerna befaras bli rehabiliteringens fördärv. I slutspurten ser nu Socialstyrelsen över området – men det är osäkert om den kritiserade bottengraderingen ändras.


Klockan klämtar för rehabiliteringen. I slutet av maj planeras slut­versionen av de nationella rikt­linjerna för rörelseorganens sjuk­domar vara klar. Sedan den preliminära versionen kom hösten 2010 har reumatologer, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och patienter stämt in i klagokören. Kritikerna anser att rehabiliteringen prioriteras på tok för lågt, och oroar sig över att landstingen inte ska satsa nog på området.

Orsaken till den låga graderingen är att Social­styrelsen använt en bedömningsmodell som bara tar hänsyn till evidens i form av randomiserade studier, som är svåra att göra på rehabilitering. De experter som deltog i arbetet med prioriteringarna protesterade redan på förhand mot att området skulle be­dömas enligt den mallen.

– Vi kände oss frustrerade, men kunde bara göra på det viset vi blev instruerade. Och det blev inte bra. Det tyckte inte vi som jobbade med prioriteringarna, och det tyckte inte de som såg resultatet, vilket vi förutspådde. Jag hoppas att man nu tittar lite bredare även på evidens som inte passar in i mallen, säger Annika Teleman, reumatolog på Spenshults sjukhus i Halmstad.

Kanske borde rehabiliteringen inte alls ha tagits med, anser reumatologen Johan Bratt som också deltog:

– I efterhand kan man fråga sig om vi skulle haft med rehabiliteringen alls, med de evidenskriterier vi hade. Kanske hade det varit bättre att ta dem separat, säger Johan Bratt, som numera är chefläkare på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm.

De slutliga riktlinjerna skulle varit klara i höstas men har skjutits upp gång på gång. Enligt flera experter har rehabiliteringen varit en stötesten. Innan slutversionen presenteras vill nu Social­styrelsen ta in ett ”kompletterande kliniskt perspektiv” på samtliga rehabiliteringsåtgärder och har därför tillsatt en grupp med sex experter som inte medverkade i förra omgången. I dagarna ska de rapportera om deras kliniska erfarenheter stämmer med det vetenskapliga underlaget till riktlinjerna, och om någon evidens missats.

Om detta vägs in i hur högt rehabiliteringen slutligen prioriteras är osäkert, enligt projektledaren på Socialstyrelsen, Per Johansson.

– Det går inte att bedöma i nuläget. Men det kommer att ske revideringar i rehabiliteringsdelen precis som i de andra delarna, säger han och nämner att dela upp tillstånd i flera olika som en tänkbar revidering.

En sådan förändring är redan spikad, enligt reuma­tologen Carl Turesson som deltagit i fakta­arbetet med riktlinjerna. Rekommendationerna för rehabiliteringen vid reumatoid artrit delas upp när det gäller de svåraste funktionsnedsättningarna, för att prioriteringen ska kunna anpassas bättre till patienternas behov.

En av experterna i den nya gruppen som ska bidra med ett kliniskt perspektiv är Christina Opava, professor i sjukgymnastik vid Karolinska institutet i Huddinge. Hon anser att framför allt två rehabiliteringsåtgärder har graderats för lågt. En av dem är patientundervisning.

– Att informera patienter som fått en livslång sjukdom så att de kan hantera sitt liv på ett bättre sätt är absolut nödvändigt, säger hon.

Den andra är fysisk aktivitet och träning.

– Alla vet att personer med reumatisk sjukdom har en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom och oftare dör i förtid. Trots det glömmer man inom reuma­tologin ofta bort rekommendationer om fysisk aktivitet för att förebygga den risken.

Däremot tycker Christina Opava inte att dessa åtgärder ska värderas med andra evidenskrav än resten av riktlinjerna, för att kunna ge dem högre prioriteringssiffror.

– Nej, då skulle det bara bli tal om en gräddfil för rehabiliteringen. Det är bättre att komplettera med ett resonemang om att området är svårstuderat, och att det framgår att det är orättvist att tränga in det i samma graderingssystem som läkemedel. Ett sätt skulle kunna vara att sätta små fotnoter på siffrorna.

Reumatologen i gruppen, Elisabet Lindqvist vid Skånes universitetssjukhus i Lund, vill inte uttala sig om några prioriteringar bör ändras, men anser även hon att de måste förklaras tydligare. Framför allt med tanke på att Socialstyrelsens olika riktlinjer är utformade efter olika evidenskrav. Det gör att en trea i exempelvis demensriktlinjerna inte kan jäm­föras med en trea i rörelseorganens riktlinjer.

– Det är lätt att bara titta på siffror. Därför är det viktigt att berätta hur de tagits fram så att politiker och tjänstemän tolkar dem rätt.

HANNA ODELFORS

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev