De har vänt  psykiatrin in och ut

Åsa Lagerström och Anette Sannerfors är psykiatrisjuksköterskor och jobbade inom slutenvården på Barn- och ungdomspsykiatrin, Bup, på Skaraborgs sjukhus i Skövde. De kände tidigt att slutenvården inte passade alla.
Barnen skildes från sin naturliga miljö och föräldrarnas kompetens togs ifrån dem.

– Det var stor åldersskillnad på barnen på avdelningen, allt mellan 9 och 18 år. Självskadebeteenden tenderar att smitta och det blev ett avstånd till friskfaktorer som skola och familj, säger Åsa Lagerström.

– Många blev sämre sedan de lagts in. Unga blir snabbt hospitaliserade och tappar förmågor, fyller Anette Sannerfors i, och det hörs att de är ett team.

En del familjer klarade inte ens av att ta sig till Bup på grund av barnets depression, tvångstankar, fobier eller andra svårigheter.

Nyss fick vi höra att vi går i fronten, att vi är där alla ska vara om x antal år. – Åsa Lagerström

– Vi var övertygade om att förutsättningarna för ett tillfrisknande skulle vara större om vi fick jobba med de här barnen i hemmiljö. Det var vår främsta drivkraft, säger Anette Sannerfors.

Efter en långdragen process startade Bup mellanvård Skaraborg år 2014. Åsa Lagerström och Anette Sannerfors hade inte funnit någon förebild så de utformade en egen modell. Redan året därpå fick de Vårdförbundspriset och blev efterfrågade föreläsare. Men inte förrän nu tycker de att de fått ett bredare erkännande.

– Många utanför vår verksamhet tycker att vi ligger så rätt i tiden med vårt personcentrerade arbetssätt. Nyss fick vi höra att vi går i fronten, att vi är där alla ska vara om x antal år. Det är så skönt att få bekräftat, säger Åsa Lagerström.

I dag har mellanvården utökats till sex tjänster. Den får uppdrag från hela öppenvården, men utgår från Bup i Skövde där det finns ett litet kontor och möjlighet för en timmes telefontid per dag.

Åtskilliga barn och unga har de senaste fyra åren fått hjälp av mellanvården. Ett exempel är flickan på 16–17 år som hittades blåfrusen utomhus en vinter­natt för att hon inte klarat att gå över plattornas rutmönster fram till husets ytterdörr. Hon kördes i ambulans till sjukhuset, men där märktes inte hennes tvångstankar särskilt mycket.

– Inte förrän vi kom hem till henne för att jobba med att gå över plattorna blev vi varse alla andra tvång hon hade, säger Åsa Lagerström.

– Bara att ta sig från hallen till kylskåpet kunde ta en timme. Toaletten kunde hon inte använda för det tog för lång tid, kranarna skulle stå på ett visst sätt och beröras i viss ordning. Att röra sig i hemmet var förknippat med kraftig ångest, berättar Anette ­Sannerfors.

Det blev ett intensivt arbete med att utmana flickan i alla de svåraste situationerna. Hon var motiverad, gjorde framsteg och kunde till slut röra sig fritt där hemma. Hon blev också färdig med sina gymnasiestudier, något hon inte haft energi till förut.

Nu har hon fyllt 18 år och tillhör inte Bup längre.

– Men det verkar ha gått bra för henne. Jag såg henne här om dagen och hon såg glad ut och vinkade, säger Åsa Lagerström.

De är båda övertygade om att behandlingen i  hemmiljö var avgörande.

Ofta är det framför allt kognitiv beteendeterapi som används vid behandlingen – det har visat bra effekt vid tvångssyndrom, OCD, påpekar Anette Sannerfors. Men det är helhetsbilden som avgör hur man jobbar. De plockar det bästa från olika metoder, säger hon.

Fördelarna med behandling i hemmet är flera. Mötet blir mer avspänt, barnet kan sitta under en filt, klappa sin hund eller katt, komma och gå. En del barn vill kanske inte delta först men blir nyfikna på vilka som sitter där i soffan med deras föräldrar, förklarar Åsa Lagerström.

Barnets berättelse och motivation är alltid utgångspunkten. Tillsammans med barnet och familjen är de ett team.

– Det är kärnan. Man kommer ingenstans om man inte har barnet och familjen med sig, säger Anette Sannerfors.

SUSANNA PAGELS