Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Barnsjukvård

Egen tid på isen med syskonstödjaren

Publicerad: 12 april 2012, 11:00

Syskon­stödjaren Malin Vennström spelar bandy med Alexander Molldén på Heden i Göteborg.

Foto: Carl Sandin/Bildbyrån

Malin Vennström är där för syskonens skull.
– Jag utgår från det hela tiden. Jag brukar kalla mig syskonets försvarsadvokat.


Alexander Molldén är 13 år och går i sjuan. Hans lillasyster har en njursjukdom som kräver dialys­behandling. En dag i veckan följer han och hela familjen med systern till Göteborg för den långa proceduren. Det är ändå bättre nu när systern fått en ny njure. Före transplantationen bodde hela familjen på sjukhuset.

I dag är han i Göteborg fram till eftermiddag­en. På golvet står en hockeyväska packad. Han och Malin Vennström, syskonstödjare på Silvias barnsjukhus i Göteborg, ska ner till Heden och åka skridskor om en stund.

– Det är bra att Malin finns, säger han.

När ett barn blir sjukt eller drabbas av en olycka hamnar det barnet alltid i fokus.

– Det är helt normalt. Men det innebär också att om det finns ett syskon med i familjen, så hamnar det helt utanför. Det är där jag kommer in, säger Malin Vennström.

Hon är en av den svenska vårdens två syskonstödjare för alla barn. Sedan tidigare finns syskonstödjare inom barncancervården, men Malin Vennström jobbar med alla barn.

– Varje dag är därför annorlunda, beroende på vilka syskon som kommer hit. Det gör också att det inte finns någon given mall för hur jag ska vara, med tanke på att alla barn är olika. Grundregeln är därför att hela tiden utgå ifrån barnet och familjens behov, säger hon.

På avdelningen lekterapi på Drottnings Silvias barnsjukhus finns musikstudio, lekrum, bibliotek och biljardbord. Lokalerna är stora och ljusa.

– Tanken är att barnet ska få bestämma. Vill man syssla med musik ska man få göra det, vill man bara sitta och läsa en bok är det heller inga problem.

Fritidspedagogen Malin Vennström har haft sitt jobb i snart ett år. Något gnissel med sjuksköterskor och läkare har det aldrig varit tal om.

– Nej, inte alls. Det är mer rent praktiska problem som uppstått. Vi har så många avdelningar här och jag har haft svårt att hitta alla barnen. Barncancervården är en avdelning, jag fick bygga upp system så jag fick koll på alla avdelningar. Nu funkar det, men det tog ett tag, säger hon.
Under det året hon jobbat har hon upplevt hur stressade och pressade många föräldrar är, många av dem lider också av ett dåligt samvete.

– Vården i dag är beroende av att föräldrarna finns hos sitt sjuka barn och praktiskt hjälper till. Mitt stöd till det friska barnet i familjen gör att föräldrarna kan lägga fokus på sitt sjuka barn utan att känna stress över att inte räcka till, säger hon.

Malin Vennström är tillgänglig för alla syskon men säger att hon försöker lägga fokus på dem som är syskon till långliggare. Eftersom hon arbetar på ett specialistsjukhus med transplantations- och hjärtkirurgi kommer barnen från hela Sverige.

– Det är ganska lätt att sätta sig in i hur jobbig en sådan situation kan vara. Att åka till en annan stad för att systern eller brodern är sjuk är ingen enkel sak.
Malin Vennström understryker att de ­familjer som kommer till sjukhuset på ett eller annat sätt befinner sig i en kris. Att kunna ta bort en del av oron och vända den till något bra är en av de stora utmaningarna i hennes jobb, men det kräver mycket av henne själv.

– Jag är inte insatt i sjukdomsbilden. Det är ett aktivt val jag gjort av den enkla anledningen att min uppgift inte är att hjälpa det sjuka barnet, utan dess syskon, säger hon och fortsätter:

– Jag frågar heller aldrig barnet utan det får komma när barnet vill. Och det gör det alltid, oftast i samband med att vi gör någonting roligt tillsammans. Kommer det frågor jag inte kan svara på, bokar jag tid med en läkare eller annan vårdpersonal som kan hjälpa mig med att förmedla svar till barnet.

Blir trycket för stort på Malin Vennström finns det handledning och psykologisk hjälp att tillgå. Än har hon dock inte behövt göra det.

– Jag har ju en egen familj och har upptäckt att jag inte har några större problem att lämna jobbet här när jag går hem för dagen, säger hon och reser sig upp från bordet.

Alexander Molldén står och väntar förväntansfull vid dörren med skridskorna i en väska.

Se fler bilder: Starta bildspelet genom att klicka på någon av miniatyrbilderna här till  höger. Sedan förflyttar du dig fram och tillbaka genom att föra musen  mot mitten på bildernas vänster- respektive högerkant, då dyker det upp  pilar att klicka på.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev