Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Barnsjukvård

Transplantation av stamceller lovande vid svår hudsjukdom

Publicerad: 12 augusti 2010, 13:21

Stamscellsterapi kan komma att bli en hjälp för personer med en obotlig och plågsam hudsjukdom.


Amerikanska forskare har i en ny studie använt stamcellsterapi för att behandla barn med en dödlig form av hudsjukdomen epidermolysis bullosa.

Personer som lider av recessiv dystrofisk epidermolysis bullosa har en genförändring som gör att de får en avsevärd minskad produktion av proteinet kollagen 7.

Följden blir mycket smärtsamma blåsor. Ofta uppstår ärrbildning, systemiska infektioner, förtränging i matstrupen och aggressiva skivepitelcarcinom, uppger forskarna bakom den nya studien. I dag är behandlingen begränsad till sårvård och palliativa insatser.

I studien, som i dag torsdag publiceras i New England Journal of Medicine, inkluderades sju barn med sjukdomen. Ett av dem avled före benmärgstransplantationen hann genomföras. De övriga sex fick stamceller från benmärg implanterad. Ett av barnen fick en allvarlig toxisk reaktion i samband med transplantationen.

30 respektive 130 dagar efter transplantationen hade samtliga barn förbättrad sårläkning och mindre blåsbildning, rapporterar studieförfattarna. Hos fem av barnen återfanns ökad kollagen 7-deposition mellan dermis och epidermis.

Samtliga barn hade ökade nivåer av donerade celler i huden och ingen hade utvecklat antikroppar mot kollagen 7. Fem barn levde 799 dagar efter transplantationen. Ett av dem avled efter 183 dagar som en följd av transplantationsavstötning och infektion.

Forskarna bakom studien skriver att de resultat som finns hittills stödjer att man fortsätter att studera stamcellsterapi för patienter med den svåraste formen av epidermolysis bullosa.

Men de påpekar också att benmärgstransplantation är ett ingrepp med hög risk och att det kan minska den förväntade överlevnaden, vilket särskilt bör beaktas för patienter med mindre svår dystrofisk epidermolysis bullosa.

Studien är utförd av forskare vid bland annat University of Minnesota i Minneapolis, USA.

Läs abstract:

New England Jornal of Medicine 2010; 363:629-639

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev