Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag13.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Cancer

Han ska bistå unga cancersjuka i vardagen

Publicerad: 4 November 2015, 06:30

NY PÅ JOBBET. Markus Carlsson har varit aktivitetskoordinator på Sahlgrenska universitets­sjukhuset i en månad. Tjänsten är ett pilotprojekt som ska utvärderas efter ett år.

Unga vuxna som får cancer behöver stöd som sjukvården inte hinner med. En särskild samordnare ska vara brobyggare mellan vård och vardag.


Markus Carlsson är en udda fågel på sjukhuset. Han tillhör inte sjukvårdspersonalen men arbetar ändå med patienter, med titeln aktivitetskoordinator.

Tjänsten har tillsatts genom ett samarbete mellan organisationen Ung Cancer och Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg för att utöka stödet till unga vuxna mellan 16 och 30 år, som drabbats av cancersjukdom.

– För dem upp till 18 finns ett annat psykosocialt perspektiv inom barnsjukvården men när patienterna blir unga vuxna blir det annor­lunda. Jag ska stötta patienterna i det som inte rör själva sjukvården, utan det som är runt omkring, förklarar Markus Carlsson.

Sjukhusmiljön är helt ny för honom och än är han inte riktigt van vid miljön, även om han under­stryker det positiva i jobbet.

– Jag är socionom och har bland annat arbetat på behandlingshem. Nu går jag runt på avdelningarna och berättar vad jag kan göra och vilken funktion jag ska ha. Hittills har jag bara fått positiv respons från både personal och patienter, berättar han.

Att arbeta med människor med cancer innebär att sjukdomen ofta styr vad människor orkar och vill.

– Det här är en omställning för mig. Jag måste anpassa mig och fånga upp patienten där han eller hon är just då, när vi träffas. En behandling eller ett provsvar kan ha stor påverkan på hur de mår.

Markus Carlsson har inte tillgång till journaluppgifter om patienterna. I stället får han fråga sjuksköterskorna om det är något särskilt som han ska tänka på i sin kontakt med en specifik patient.

– Ibland kan patienten uttrycka missnöje med något inom vården och då lyssnar jag. Som regel förstår de att jag inte kan, eller ska, medla eller ha synpunkter på vård och behandling. Min funktion är en annan. I stället ska jag hjälpa patienten att inte tappa bort sig själv och sina intressen under den tuffa sjukdoms- och behandlingstiden. Det kan handla om att ta en promenad, prata, sporra dem att hålla fast vid olika aktiviteter. För dem som har det ekonomiskt kärvt kan jag tipsa om olika stipendier och bidrag som kan underlätta under rehabiliteringen.

Kan det bli gränsdragningsproblem mellan det du gör och det sjukvården ansvarar för?

– Nej, det tycker jag inte. Min roll tangerar visserligen kuratorernas men vi har pratat om detta och alla tycker att det finns behov av den här funktionen, att det är bra med ytter­ligare en resurs som kan ta sig tid att sitta ner och prata eller ta en promenad med en patient. Jag ser ju att vårdpersonalen skulle vilja göra detta men inte hinner.

MIA WÄRNGÅRD

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev