Cancer
Lovande immunbehandling för metastaserad hudcancer
Publicerad: 7 juni 2010, 10:59
Asco 2010 En immunstimulerande antikropp gav förlängd överlevnad vid spritt malignt melanom – något som aldrig tidigare har konstaterats vid detta sjukdomsstadium.
Ämnen i artikeln:
LäkemedelDagens behandlingar mot metastaserat malignt melanom har bristande effekt. Enligt forskare bakom en ny studie finns fram tills nu inga resultat från randomiserade fas 3-studier som visar att ett läkemedel ger förlängd överlevnad till denna patientgrupp.
De har nu undersökt det immunstimulerande läkemedlet ipilimumab hos patienter med metastaserad sjukdom och som tidigare sviktat på behandling med cytostatika eller interleukin-2.
Ipilimumab är en monoklonal antikropp som blockerar ytproteinet CTLA-4 på immunceller, något som i sin tur ökar immunförsvarets aktivitet mot tumörcellerna. Läkemedlet jämfördes mot tumörvaccinet gp100, som tidigare visat sig kunna förbättra effekten av andra läkemedel vid metastaserat malignt melanom.
Totalt ingick 676 patienter i studien. Bland dem som randomiserats till att bli behandlade med ipilimumab var medianöverlevnaden runt 10 månader, jämfört med 6,4 månader bland dem som enbart fått behandling med gp100.
Behandling med både ipilimumab och tumörvaccin ökade inte överlevnaden ytterligare, jämfört med enbart ipilimumab.
Förekomsten av biverkningar, vissa förknippade med dödlig utgång, var högre bland patienterna som fick ipilimumab än hos dem som ingick i kontrollgruppen. Enligt forskarna kan biverkningar därför vara en begränsande faktor vid behandling med ipilimumab.
Studien, som finansierats av företagen Medarex och Bristol-Myers Squibb, presenteras på den pågående cancerkongressen Asco i Chicago, USA. Den publiceras också samtidigt online av tidskriften New England Journal of Medicine.
Bakom studien står ett internationellt forskarlag med deltagare från 13 länder. Stephen Hodi och Steven O Day, vid Dana-Farber Cancer Instiute i Boston respektive the Angeles Clinic and Research Institute i Los Angeles, är huvudförfattare till artikeln.
Läsa originalartikeln:
■ New England Journal of Medicine, publicerad online 6 juni 2010