”Många som sliter på i en dålig arbetsmiljö”

Tänker på mina arbetsdagar på väg tillbaka till Sverige efter en veckas välbehövlig semester. Har haft kontakt med kollegor om patienter vid ett flertal tillfällen under veckan.

Vi ställer upp för våra patienter och våra kollegor. Vill göra det bästa för våra patienter. Vet att det gör skillnad. Ett engagemang utöver det vanliga?

Ett engagemang som gör att vi arbetar kvar i en organisation som inte bryr sig om sina anställda. En jättelik omorganisation som inte tog hänsyn till anställdas synpunkter. En omorganisation som byggde på oprövade idéer. En omorganisation som förespeglade beslutsfattare att det skulle bli mer fokus runt patienten, att nya flöden skulle ­effektivisera, att pengaflöden skulle spåras. En omorganisation som slog sönder fungerande ­kliniker och arbetsteam. Konsulter styrde och ställde, vi fick förklara flöden och rita diagram som inte passade in i konsulternas rutor. Sjukvård är komplicerat och mångfacetterat, passar inte alltid in i flödesscheman och diagram. Tänker på att vi som ifrågasatte fick höra av konsulterna att om vi inte trodde på den nya modellen så skulle vi kanske inte sitta med i arbetsgrupperna. Workshops med förutbestämt innehåll och utfall. Kritiker var icke önskvärda. Frågor om var vi skulle få ha arbetsrum för att bedriva forskning, förbereda undervisning eller arbeta med utvecklingsprojekt besvarades aldrig.

I dag förstår vi varför. Det fanns inte några planer för detta. Vi skulle flytta in i nya lokaler, fast ingen hade koll på att vi skulle få plats. Vi fick inte heller plats, personalen alltså, inte ens omklädningsskåp för alla medarbetare. Fick veta att man skulle få ta med sig en kartong från sitt rum, detta en vecka efter att jag tagit emot present för att ha arbetat 30 år i landstinget. Så småningom visade det sig att vi inte hade någonstans att ställa denna enda låda.

Sjukvård är komplicerat och mångfacetterat, passar inte alltid in i flödesscheman och diagram

Men inte heller verksamheten fick plats i Nya Karolinska. En av våra behandlingsavdelningar inrymdes på en avdelning som ursprungligen var tänkt som uppvakningsavdelning. På en uppvakningsavdelning behövs inte så många patienttoaletter, men det gör det på en cytostatikabehandlingsavdelning. För få toaletter för patienterna således. Mottagningsrummen var stora men alldeles för få, fönsterlösa dessutom. Sjuksköterskornas mottagningsrum fick ligga på en annan våning, också de för få. Teamarbetet omöjliggjort med denna splittring. Patientadministrativt arbete som att gå igenom provsvar, journalanteckningar, göra remissbedömningar, ringa patienter, diskutera smärtbehandling, ge potensrådgivning, ordna sjukskrivningar, ge besked på diverse undersökningar: allt detta ska göras i öppna kontorslandskap.

Du ska koncentrera dig på patienten i andra ändan av luren samtidigt som ett flertal andra personer sitter i salen och pratar högt i sina telefoner eftersom många patienter inte hör så bra. Sedan ska allt journalföras, läsas in i diktafonen. Att bibehålla fokus i denna miljö är en bragd och förunnat endast dem som kan stänga av ena eller båda öronen. Dessutom är det ofta fullt, och så kallade skriv­platser saknas. Endast en skrivare finns tillgänglig, i ett annat rum dessutom.

Många chefer är medvetna om problemen men kan inget göra. Vi måste göra det bästa av situationen. Inte hetsa upp oss över sånt vi inte kan påverka, säger de. Om man nu ens får något svar på synpunkter som framförts i tal eller skrift. Vi är många som sliter på i en mycket dålig arbetsmiljö ‑ för att vi fortfarande brinner för våra patienter, vill göra gott, inte svika våra kollegor, eller är djupt engagerade inom ett område som kanske inte finns på andra Stockholmssjukhus.

På plats tillbaka i vardagen möter jag återigen kollegor som precis som jag är förtvivlade över att det gått så fel. Många skickliga kollegor och sköterskor inom olika specialiteter har dessvärre redan slutat och andra är på väg att lämna Karolinska. Att reparera detta kommer bli dyrt, mycket dyrare än att betala för alla vattenskador vi råkat ut för i detta nybyggda sjukhus.

GABRIELLA COHN CEDERMARK