Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag01.12.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Cancer

Rehabilitering utifrån patientens perspektiv

Publicerad: 23 Mars 2012, 13:00

Cancerrehabteamet på rehabiliteringskliniken. Från vänster Anna Johansson, sjukgymnast, Liselotte Wahlbeck, sjukgymnast, Åse Ljunggren, psykolog, Annika Kjällkvist, och arbetsterapeut.

Foto: Daniel Stiller/Bildbyrån

Kommer jag att kunna cykla? I Halmstad utgår personalen från patientens frågor i cancer­rehabiliteringen. Pilot­projektet har tvingat många att tänka om.


Ämnen i artikeln:

Rehabilitering

Arne, 75, sitter på sängkanten. Läkaren Anders Bengtsson är på väg att skriva ut honom. För den här gången. Arne har blodcancer. Det har han haft i nio år.

– När jag fick diagnosen var det en fullkomlig chock, men nu lever jag nära på normalt faktiskt, säger han.

Arne tillhör det ökande antal svenskar som lever vidare trots sin cancersjukdom. Men cancer­rehabiliteringen i den svenska sjukvården har inte utvecklats i takt med att fler överlever, vilket kan innebära radikalt olika vård för cancerpatienter beroende på var de bor.

– Det har saknats en strategi. Inte bara för patienten utan även för närstående, säger Patrik Göransson, psykolog på Hallands sjukhus Halmstad, och hänvisar bland annat till en studie om att anhöriga till lung­cancer­patienter löper en tre­dubblad risk att behöva psykiatrisk slutenvård.

Och patienten behöver en vård som är anpassad efter den som är sjuk, konstaterar han:

– Som patient skiter du fullständigt i vilken vårdgren personalen tillhör, vilken organisation avdelningen tillhör eller liknande. Du vill ha bästa möjliga vård punkt slut och vi måste lära oss att kunna erbjuda det redan vid första besöket.

Det ställer krav på en organisation som ibland kan vara fyrkantig, där sjukgymnaster håller sig på sin kant, läkare på sin, liksom präster, psykologer och kuratorer.

– Det finns en rädsla inom vårdapparaten för den här typen av gränsöverskridande arbeten. Ingen vill att just deras pengapåse ska röras. Ingen vill se att det långsiktiga helhetsperspektivet snarare sparar pengar än tvärtom, säger Patrik Göransson.

Sedan 2010 drivs ett pilotprojekt på Hallands sjukhus Halmstad, just för att främja en bättre cancer­vård. Patienterna ska få en individuell vårdplan för sin rehabilitering och personalen ska utbildas. Det handlar till exempel om hur man ger dia­gnos­besked, hur behov ska bedömas och när­stående involveras. Broschyrer och filmer om vården finns tillgängliga på nätet och beskriver bland annat vilka insatser som krävs vid vilket tillfälle i processen och vem som utför dem.

Conny Karlsson är överläkare på sjukhusets avdelning 61. Han konstaterar att vården hittills prioriterat det medicinska, en möjlig anledning till att cancerrehabilitering varit så eftersatt.

– För oss läkare innebär det här pilotprojektet därför delvis ett nytt synsätt, säger Conny Karlsson.

– Vi måste lära oss att hitta nya vägar i vårt arbetssätt som gör det lättare för oss att åskådliggöra patientens behov. Det är inte helt problemfritt då det till en början kräver mer tid av oss.

Fristående från alla kliniker och avdelningar har ett cancerrehabiliteringsteam bildats. I det ingår två psykologer, två sjukgymnaster, två socionomer och två arbetsterapeuter. Präst, sexolog, tand­hygienister och dietist finns också att tillgå. Deras arbete är att underlätta och samköra de olika klinikernas och avdelningars behov, oavsett cancerform.

– Behöver man prata med en psykolog så ska man kunna göra det med en gång, säger Patrik Göransson, som understryker vikten av att en rehabplan för patientens behov ska upprättas direkt.

– Och som patienten äger. Som utgår fullständigt från patienten och som börjar med den väldigt normala frågan i det här fallen: Vad vill du veta? Vad vill du ha hjälp med?

På Hallands sjukhus används ett amerikanskt screeninginstrument som är översatt av forskare vid Uppsala universitet. Patienten och en närstående får på en tiogradig skala beskriva sin ångest och sina funderingar inför den före­stående behandlingen. Personalen får tidigt klart för sig hur patienten mår och kan sätta in olika typer av behandling. ”Hur ska jag kunna fortsätta jobba? Hur ska jag berätta för barnbarnen? Kommer jag att kunna cykla i framtiden?”, är alla vanliga frågor.

Mycket av informationsmaterialet har jobbats fram till­sammans med patienter, mycket tack vare sociala medier.

Projektet driver såväl en egen blogg som egna Facebook- och Twitterkonton.

– Vi jobbar för att vara så transparenta som möjligt. Genom den här aktiviteten på internet har vi nått ut med vårt arbete på ett sätt som inte hade varit möjligt annars, säger Patrik Göransson.

– Många som skriver i våra forum lämnar enormt starka berättelser som vi kan ta till oss och använda i vårt arbete.

Just viljan att vara transparent upplevs av en del i vårdpersonalen som ett problem, och de använder, menar Patrik Göransson, patientsekretessen som förevändning.

– Det finns en ängslighet inom vården mot att genom sociala medier engagera sig i dialog med patienter och närstående, säger han och under­stryker vikten av att låta dessa grupper vara med och utveckla cancervården.

– Drar vi undan sjukvårdens aktiva närvaro från dessa forum lämnar vi människor ensamma bland ulvar och charlataner som vill sälja kosttillskott och konstiga maskiner, säger Patrik Göransson.

Kontaktsjuksköterskan Kajsa Smith jobbar på en avdelning för blodcancervård. Sedan några månader tillbaka ingår den i projektet, och en del kritiska röster har hörts.

– Det handlar om att verksamheten redan är hårt slimmad och att det här sätter ytterligare press på den. Men jag tycker det handlar mer om ett nytt sätt att tänka. Att man som läkare eller sjuk­sköterska tänker ett steg till, ett steg bortom det rent medicinska, säger Kajsa Smith.

– En person som vi inte fångar upp från början, exempelvis en närstående, kommer kosta vården pengar ändå i ett senare skede då den personen söker vård. Det handlar om patientens behov i slutänden.

Läkaren Conny Karlsson tror helhetstänket är nyckeln till förändring.

– Jag tror eller hoppas att cancerrehabiliteringen om fem år är mer strukturerad än i dag och att vi kan erbjuda både patienten och anhöriga ett bättre psykosocialt stöd under och efter sin cancer­behandling.

Ämnen i artikeln:

Rehabilitering

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev