Fetmakirurgi kan vara bra för fler patienter

1992 tog den amerikanska hälsovårdsmyndigheten NIH fram kriterier över vilka patienter som bör få tillgång till kirurgi på grund av fetma. Kriterierna fick stor spridning och är än i dag de mest använda i världen. De innebär att kirurgi bör erbjudas till personer med BMI över 40 alternativt BMI över 35 i kombination med riskfaktorer som exempelvis diabetes.

Kriterierna har ifrågasatts då tidigare forskning pekat på att även personer med lägre BMI har nytta av att bli opererade. Nu pekar ytterligare en studie åt det hållet.

Den stora svenska fetmastudien SOS började inkludera patienter redan 1987, före några svenska urvalskriterier för fetmakirurgi var framtagna och därför finns även deltagare som inte uppfyller kriterierna med i studien.

Nu har forskare jämfört effekt för deltagare i SOS-studien som inte uppfyller de gällande urvalskriterier med deltagare som gör det. I den första gruppen ingick 233 patienter, i den andra 3 814 patienter.

För en uppföljningstid som varade i median i tio år hade kardiovaskulära riskfaktorer signifikant förbättrats i båda grupperna som opererats. Likaså hade förekomsten av diabetes minskat signifikant i båda grupperna jämfört med patienter som inte blivit opererade. För båda grupperna var det runt 70 procent lägre risk bland dem som blivit opererade jämfört med dem som inte opererats.   Forskarna bakom studien bedömer att det inte var någon skillnad i effekt för dem som var berättigade till operation och de som inte är det.

I en artikel som publiceras i Diabetes Cares senaste utgåva drar de därför slutsatsen att strikta gränser för BMI som urvalskriterium för fetmakirurgi har ett begränsat värde för att prioritera rätt om syftet är att undvika risk för hjärt-kärlsjukdom och diabetes.

En begränsning i studien som forskarna själva tar upp är att det är få deltagare med i gruppen som inte passerar urvalskriterierna.

Läs abstract:

Kajsa Sjöholm med flera. Evaluation of Current Eligibility Criteria for Bariatric Surgery. Diabetes Care maj 2013. Doi: 10.2337/dc12-1395.

SAMUEL LAGERCRANTZ