Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Diabetes

Hon gillar att dyka ned till molekylnivå

Publicerad: 15 februari 2013, 09:09

Hon utbildade sig till gympalärare, men blev professor och ordförande för Nobelkommittén. Dagens Medicin träffar forskaren som beskriver träningens mole­kylära mekanismer.


I mars förra året väckte en studie som publicerades i tidskriften Cell Metabolism mycket stor uppmärksamhet. Forskare vid Karolinska institutet visade att DNA kan förändras.

– It was viral! BBC var här och gjorde ett inslag. CNN, CBS, Nature och Runner World rapporterade om det, berättar Juleen Zierath, som ledde studien.

Det forskarna hade undersökt var DNA i muskel­c­eller efter träning. Juleen Zierath, som är professor i klinisk integrativ fysiologi vid Karolinska institutet i Solna, förklarar att det inte är den genetiska koden som förändras vid träning. Det är rester av kolväteföreningen metyl som bundits till DNA som försvinner då personer rör på sig. Efter ett motionspass på bara några minuter sker förändringen som är gynnsam för cellerna.

Många av Juleen Zieraths rön sker just på mikronivå bland celler och molekyler.

– Jag försöker gå så djupt som möjligt, jag vill förstå de molekylära mekanismer som sker när en person tränar och de molekylära mekanismer som orsakar diabetes. Jag vill förstå hur träning kan vara en medicin som förbättrar muskelhälsan, säger hon.

När vi träffas på hennes rum på Karolinskas institutets campus är det strax före jul. Nobelpriset delades ut veckan före. Hon talar helst engelska, men förstår och pratar också svenska. Morgonen har hon ägnat åt att bland annat läsa artiklar hon fått i mejlkorgen. Det är studier inskickade till tidskriften Diabetologia som hon är chefredaktör för. Tidskriften, som är det europeiska diabetessällskapets organ, får in mer än 2 000 artiklar per år.

– Jag har bedömt om manus håller tillräcklig kvalitet för att skickas vidare till mina medredaktörer för ytterligare bedömning, berättar hon.

Att Juleen Zierath i dag är forskare på toppnivå var inget hon själv förutspådde när hon växte upp i Milwaukee, den största staden i delstaten Wisconsin i USA.

Det stora intresset var sport. Hon var en snabb sprinter och hon simmade och spelade landhockey. Hon valde att utbilda sig till gymnastiklärare och läste samtidigt ekonomi.
Men det blev varken gympalärare eller ekonom av henne. Hon berättar att hennes tränare i landhockey under studietiden peppade henne att fortsätta mot mer avancerade studier.

– Hon var den första kvinnan jag träffade som hade en PhD och hon gav mig goda råd, säger Juleen Zierath, som än i dag har kontakt med sin gamla coach.

Juleen började läsa träningsfysiologi på Ball State University i Indiana, samma universitet som David Letterman läste vid, kommenterar hon. Hennes lärare där hade jobbat ihop med svenska idrottsfysiologer.

– Jag fick höra talas om framstående svenskar som Bengt Saltin redan då, berättar hon.

1989 kom hon till Karolinska institutet i Huddinge och doktorerade. Sedan bar det av till forskartjänster i Köpenhamn, där hon fortfarande har uppdrag, och Boston för att återvända till Sverige 1996. Sedan dess har hon bott här.

Ofta hörs kritik om att Sverige inte satsar tillräckligt mycket på forskning. Juleen Zierath håller inte med.

– För diabetesforskare är det ett bra klimat i Sverige, säger hon och nämner regeringens strategiska forskningsinitiativ som stöttar spjutspetsforskning bland annat på hennes egen institution.

Hon påpekar också att forskare i USA inte har det så lätt längre. Endast de allra främsta får anslag.

Idrott har gått som en röd linje genom Juleen Zieraths liv och hon berättar att hon fortfarande tränar varje dag. Men hon framhåller att även lite motion gör stor nytta för den som inte rör sig alls, vilket också hennes egen forskning visar ända ner på molekylplanet.

När hon i höstas valdes till ordförande för Nobelkommittén för fysiologi eller medicin blev hon första kvinnan på posten.

Precis som hon inspirerades av sin hockeycoach hoppas hon själv kunna inspirera fler kvinnor att forska. Och på hennes institution finns studenter från hela världen varav många har kommit just för att de hört talas om hennes rön. Tanzania, Tyskland, Italien, Japan, USA, Kanada och Kina är några av länderna som finns representerade.

På frågan om hon någon gång ångrat att hon inte blev gymnastiklärare är det ganska uppenbart att hon känner sig nöjd med sitt val.

– Jag var inte nöjd med att endast undervisa, jag ville veta mer. Redan när jag var liten var jag ett av de barn som alltid frågade ”varför då?”

– Om det är något jag saknar är det
coachandet av elever. Fast i mitt jobb coachar jag forskare så det får jag göra ändå, säger Juleen ­Zierath.

SAMUEL LAGERCRANTZ

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News