Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Hjärta-kärl

Grånad veteran håller tempot uppe i sjukvårdsdebatten

Publicerad: 13 juni 2002, 12:54

Knappast någon annan har påverkat svensk sjukvård så mycket från olika positioner som Lars Werkö - karriären innehåller en framgångsrik bana som läkare, vetenskapsman, direktör och statlig ämbetsman. Han inflytande över svensk hjärtsjukvård var - och är - stort, både direkt och indirekt.Samtliga nu verksamma professorer i kardiologi, med ett undantag, har varit underläkare hos Lars Werkö. I dag, vid 84 års ålder, roar han sig med att kritiskt debattera sjukvården.


Dagens Medicin träffar Lars Werkö på SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, i diplomatstaden i norra Stockholm. Här var han ordförande från starten 1987 och fram till 1996 med regeringsuppdrag att bygga upp en verksamhet för att kritiskt granska forskning och den vård som ges vid olika sjukdomstillstånd.  Här har han fortfarande kvar sitt arbetsrum som han använder ett par gånger i veckan.  Lars Werkö. Foto: Anders Kallersand" BORDER="0"Lars Werkö. Foto: Anders Kallersand  I biblioteket på andra våningen, där de flesta av SBU:s rapporter finns, berättar han om sitt arbetsliv. För att ta sig till biblioteket använder han hissen, trapporna är för svåra för hans dåliga höft. Hans inflytande inom sjukvården och ett fortfarande knivskarpt intellekt har inte förskonat honom från ålderdomens skröplighet och sjukdomar. För tio år sedan drabbades han av koloncancer med metastaser i levern. Men i dag är han friskförklarad.  - Jag upplevde aldrig den skräck som många säger att de upplevt när de får besked att de drabbats av cancer. Men jag hade inte heller någon nytta av mina medicinska kunskaper som patient, säger han.  Däremot utnyttjade han möjligheten att välja vem som skulle operera honom och det blev Tore Scherstén, tidigare arbetskamrat vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.  I dag är Lars Werkö mycket kritisk till att sjukvården sparat pengar på att dra ned på personalen närmast patienten. Tiden som patient gav honom insikt om hur viktiga sjukvårdsbiträden och undersköterskor är. Särskilt de som jobbar på natten och som ofta ger mycket av sig själva för att ge lindring när ångesten sätter in.  - Det är de som gör att man överlever natten, säger han.  Lars Werkö delar gärna med sig av sina erfarenheter och sina kunskaper om sjukvården, inte minst i debattartiklar.  Han hävdar bestämt att sjukvården måste avpolitiseras för att det ska bli ordning och reda. Sjukvård ska drivas av läkare och sjuksköterskor, inte av politiker som efter varje val genast ändrar på det de föregående har genomfört, anser han.  - De läkare som står mitt i verksamheten ser mest till sin egen specialitet. Det är vi äldre som har erfarenhet och kan sjukvården, men som inte längre har några bindningar till den, som kan peka på svagheter och på de förändringar som krävs, hävdar han.  När Lars Werkö får frågan vad som är det viktigaste som hänt under hans tid som medicinare tvekar han inte.  Utvecklingen av hjärtinfarktvården och läkemedel som gör det möjligt att behandla högt blodtryck, anser han tillhör höjdpunkterna inom hjärt-kärlområdet.  - I början när jag arbetade som läkare var det inte ovanligt att män i 40-årsåldern dog av högt blodtryck, efter en plågsam tid, berättar han.  Han konstaterar att det knappast finns några likheter mellan dagens hjärtinfarktvård och den vård som bedrevs på 1940- och 1950-talen.  - Då tillbringade patienter med hjärtinfarkt sex veckor på sjukhus och dödligheten var 35 procent. I dag är patienterna bara sex dagar på sjukhus och dödligheten har minskat till 5 procent, konstaterar han.  Lars Werkö betonar att utvecklingen inom sjukvården numera handlar mycket om att prioritera och att ställa nytta och kostnader mot varandra.  Den svenska Life-studien, som jämfört de nya blodtrycksläkemedlen, angiotensin 2-receptorantagonister, med de beprövade betablockerarna, är välgjord, anser han. Men han är ändock tveksam till dem.  - De nya läkemedlen fungerar väl på en begränsad grupp patienter med högt blodtryck, det är helt klart, men de är också betydligt dyrare. Om vi genom att behandla 1000 patienter räddar 60 från slaganfall med betablockerare, ska det jämföras med att den nya medicinen räddar ytterligare 20 av 1000 behandlade patienter.  Mycket av det Lars Werkö säger handlar om att återgå till basen inom medicinen, att satsa på omvårdnaden, och mötet mellan läkare och patient.  - Det mötet med patienten ger en bekräftelse på att vi som läkare gör gott och kan hjälpa människor i nöd, det är viktigt, säger han.  Han menar att de unga läkare som reser till Afrika för att jobba inom Röda korset får betydligt bättre erfarenhet genom sina möten med många patienter i olika situationer än dem som stannar inom den tekniska och många gånger alltför opersonliga vården i Sverige.  - Så länge det finns teknik att tillgå - och att sätta sitt hopp till - för att rädda en patient, behöver inte läkaren ge så mycket av sig själv till patienten. På så vis har den nya tekniken skapat avstånd mellan läkare och patient.  Lars Werkö menar också att specialiseringen inom sjukvården har gått till överdrift. Det har skapat svårigheter att hitta läkare som kan ta jouren och behandla hela patienten.  Han tycker att det räcker med några få basspecialiteter som kirurgi, medicin, pediatrik, psykiatri, kvinnosjukdomar, kardiologi och diabetes. De övriga menar han kan göras om till högspecialiserade akademiska specialiteter, knutna till universitetssjukhusen.  - I dag är specialiteterna till för läkarna och inte för att passa patienterna och sjukvården, säger han.  Lars Werkös karriär har inte bara handlat om den akademiska.  På 1970-talet väckte det stort uppseende när han efter en lång medicinsk karriär tog steget över till läkemedelsindustrin. Att som professor ägna sig åt kommersiella affärer var inte riktigt rumsrent.  - Det väckte stort rabalder och ansågs som något av en sensation när jag lämnade min tjänst som överläkare vid Sahlgrenska sjukhuset, för att först bli chef för farmaceutiska divisionen inom Astra och ett år senare forskningschef och vice koncernchef för företaget, berättar han.  Lars Werkös övergång till industrin innebar också att många fler läkare vågade följa efter.  - Många upplevde att jag gav legitimitet åt läkare att arbeta i läkemedelsindustrin, säger han.  En av Astras stora framgångar, magsårsmedicinen Losec, var ett av de läkemedel som togs fram under Lars Werkös tid som forskningschef.  Lika stolt som Lars Werkö är över vad han åstadkom när det gäller utbyggnaden av sjukvården under sin tid vid medicinkliniken på Sahlgrenska sjukhuset, lika stolt är han över sin tid vid Astra. Han betonar att vetenskapen fick ett stort inflytande under hans tid som forskningschef där.  - Jag tyckte att besluten om läkemedelsforskningen var för viktiga för att överlämnas till enbart bankdirektörer, säger han.  Trots att det i dag finns många läkare, nya läkemedel, reglerad arbetstid och tekniska hjälpmedel tycker Lars Werkö att läkaryrket har urholkats och fjärmats från patienterna.  - I dag är antalet läkare fyra gånger så stort som när jag utbildade mig till läkare. Trots det så finns det inte tid för patienterna, konstaterar han.  När han berättar om underläkarnas långa, och många gånger obetalda, arbetstid på 1940-talet gör han det med njutning och inlevelse.  - Vi fick stora möjligheter att följa patienterna genom så kallad korridorpraktik. Det var vi underläkare som tog hand om återbesöken och uppföljningen av patienterna när överläkarna skötte sina privatmottagningar. Det här gjorde att vi många gånger blev god vän med patienterna som vi följde under många år, berättar han.  På S:t Eriks sjukhus i Stockholm, där Lars Werkö började som auskultant 1943 hos den berömde Hilding Berglund, grundare av Svensk förening för kardiologi, delade tre underläkare och fyra auskultanter på 156 patientsängar. Arbetstiden var oreglerad och de jobbade så länge det behövdes, 60 till 70 timmars arbetsvecka var inte ovanligt.  - Den stora skillnaden mot hur det ser ut i dag var att vi planerade och bestämde över vårt arbete själva.  En annan skillnad var att de flesta läkare var män med hemmafruar som tog hand om barn och marktjänst.  När Hilding Berglund på valborgsmässoafton 1946 ringde från USA och uppmanade Lars Werkö att komma till New York så tvekade han inte. Tanken var att han skulle stanna sex veckor för att lära sig kateterisering av hjärtat. Detta var en ny metod för att bestämma blodflöde och hjärtarbete som utvecklats av Nobelpristagaren André Cournand, verksam vid Bellevue-sjukhuset. Miljön vid det kommunala sjukhuset i New York var stimulerande, och det fanns så mycket att lära för en ung underläkare att Lars Werkö blev kvar ett helt år.  USA-vistelsen gav honom en ordentlig skjuts i karriären och tillbaka i Sverige disputerade han, vid 29 års ålder, på kateteriseringstekniken.  Med stöd av Medicinska forskningsrådet och Wallenbergstiftelsen byggde han upp ett likadant laboratorium vid S:t Eriks sjukhus som André Cournand hade vid Bellevue-sjukhuset.  En sådan karriär som Lars Werkö har gjort utsatte äktenskapet för stora påfrestningar och hans första slutade också med skilsmässa. Inget av hans tre barn, i dag 61, 58 och 52 år, har följt i hans fotspår. En dotter arbetar med design, en son är arkitekt och ytterligare en son arbetar inom trafikrestauranger.  Sina memoarer, Det gäller alltid livet, har Lars Werkö, förutom sina förebilder André Cournand och Hilding Berglund, tillägnat sin andra hustru Ingrid, som lämnade sitt yrkesliv för att stödja honom i karriären.  Även en facklig karriär har Lars Werkö hunnit med. 1962 till 1966 var han ordförande i Läkarförbundet.  Det som förändrat svensk sjukvård och arbetsklimatet mest är enligt hans mening arbetstidsregleringen, på gott och ont, anser han.  Mest tycker han nog att det har förstört möjligheterna för läkare att planera och ha inflytande över sitt arbete.  I dag ser han läkarnas jouravtal som ett allvarligt gissel för sjukvården.  - Det kan inte vara riktigt att ett avtal genererar så mycket övertid att läkare inte kan jobba trots att de behövs i sjukvården, säger Lars Werkö.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev