Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Hjärta-kärl

Implanterad defibrillator förbättrade prognos vid hjärtsvikt

Publicerad: 20 maj 2004, 08:24

Elektrisk stimulering av båda hjärtkamrarna och defibrillering minskade både risken för inläggning på sjukhus och risken att dö. Det framgår av en studie utförd på patienter med svår kronisk hjärtsvikt som publiceras i dagens utgåva av tidskriften New England Journal of Medicine.


Det elektriska retledningssystemet försämras hos en del patienter med hjärtsvikt orsakad av dilaterande kardiomyopati. Genom att med en pacemaker stimulera båda hjärtkamrarna, så kallad biventrikulär pacing, kan man förbättra den systoliska funktionen, vilket kan mildra symtom för patienten och ge bättre livskvalitet.  Implanterade defibrillatorer, ICD, har i tidigare studier visat sig minska risken att dö hos patienter med ischemisk kardiomyopati även om patienterna inte haft rytmstörningar, ventrikelarytmier. Ursprungligen användes implanterade defibrillatorer mot arytmier som kan orsaka plötslig död.  Nu finns utrustningar där biventrikulär pacing kan kombineras med en defibrillatorfunktion.  I den så kallade Companion-studien ingick 1520 patienter med svår hjärtsvikt (82-87 procent i NYHA-klass III och resten i klass IV) från 128 amerikanska sjukhus. 54-59 procent av deltagarna hade ischemisk kardiomyopati och övriga en icke-ischemisk sjukdom. Forskarna kom från bland annat University of Colorado Health Sciences Center, Denver, USA.  Genomsnittsåldern var 67 år och två tredjedelar av deltagarna var män. De hade haft hjärtsvikt i drygt 3,5 år och deras ejektionsfraktion från vänster kammare var 20-22 procent. Samtliga behandlades optimalt med läkemedel: ACE-hämmare eller angiotensin 2-antagonist, betablockerare, loopdiuretika och spironolakton.  617 patienter behandlades med biventrikulär pacing och 595 fick kombinerad biventrikulär pacing och ICD. 308 patienter utgjorde kontrollgrupp som enbart fick läkemedel.  Efter ett års uppföljning hade 68 procent av patienterna i kontrollgruppen antingen avlidit eller behövt sjukhusvård oavsett orsak. I båda de andra grupperna var andelen 56 procent. Den absoluta riskminskningen var 12 procent och den relativa 19 procent för biventrikulär pacing och 20 procent för biventrikulär pacing plus ICD. När man begränsade analysen till dödsfall eller sjukhusvård på grund av hjärtsvikt minskade risken med 34 procent respektive 40 procent.  Efter ett år hade en femtedel av patienterna i kontrollgruppen avlidit. Bland dem som fick biventrikulär pacing var dödligheten 24 procent lägre, men denna skillnad var inte riktigt signifikant - det 95-procentiga konfidensintervallet var 0,58-1,01. Bland patienter som dessutom hade ICD-behandling var dödligheten av alla orsaker 36 procent lägre än i kontrollgruppen, vilket var signifikant.  I samma utgåva av tidskriften publiceras data från den så kallade Definite-studien, som utfördes av forskare från bland annat Clinical Cardiology Trials Office, Division of Cardiology, Department of Medicine, Northwestern University Medical School, Chicago, USA.  I denna studie ingick 458 patienter med dilaterande icke-ischemisk kardiomyopati. Alla fick optimal läkemedelsbehandling och hälften randomiserades till att även få en ICD.  Under uppföljningstiden, som var 29 månader i genomsnitt, inträffade 28 dödsfall i ICD-gruppen och 40 i kontrollgruppen. Skillnaden var inte statistiskt signifikant. Efter två år hade 14,1 procent av patienterna i kontrollgruppen avlidit jämfört med 7,9 procent i ICD-gruppen. Tre fall av plötslig död inträffade i ICD-gruppen och 14 i kontrollgruppen.  I en medicinsk kommentar konstateras att elektrisk stimulering minskar den totala dödligheten under den studerade tiden och att patienterna får tidiga och bestående förbättringar av sin fysiska prestationsförmåga och bättre livskvalitet.

Sten Erik Jensen

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev