Ny modell ger bättre hjärtrisk

I Storbritannien rekommenderas i dag den så kallade Anderson Framingham-modellen för att beräkna risken för att personer som tidigare är fria från hjärt-kärlsjukdom drabbas av sådan sjukdom inom tio år. Denna modell har stora likheter och bygger i stort på samma data som det så kallade Score-systemet, vilket rekommenderas i Sverige.

För några år sedan tog brittiska forskare fram en ny modell för skattning av hjärtrisk, som de hävdade var bättre än den etablerade Anderson Framingham-modellen. Den nya modellen, som kallas Q-Risk, bygger på sammanlagt nio variabler.

Utöver ålder, kön, systoliskt blodtryck, rökstatus och serumkolesterol, vilka också ingår i Anderson Framingham-modellen, ingår även kroppsmasseindex, familjehistoria av hjärt-kärlsjukdom, existerande blodtrycksbehandling samt social nöd, skattad enligt så kallade Townsend-poäng.

Nu har oberoende forskare vid University of Oxford jämfört de två metoderna för riskskattning i en kohort med sammanlang 1,07 miljoner patienter, 35–74 år, som registrerats i en primärvårdsdatabas i Storbritannien.

Patienter som tidigare hade hjärt-kärlsjukdom, diabetes, som saknade uppgift om Townsend-poäng eller som behandlades med statiner uteslöts från studien.

Under upp till tolv års uppföljning var Q-Risk bättre på att förutse vilka individer som drabbades av hjärt-kärlsjukdom jämfört med Anderson Framingham-modellen.

Generellt gav Q-Risk en underskattning av tioårsrisken med 13 procent bland män och med 10 procent bland kvinnor, medan Anderson Framingham-modellen gav en överskattning av samma risk med 32 procent bland män och 10 procent bland kvinnor.

Forskarna framhåller att Q-Risk ringade in en grupp högriskpatienter som i verkligheten drabbades av fler hjärt-kärlhändelser under kommande tioårsperiod jämfört med vad som drabbade en motsvarande högriskgrupp, som identifierats med Anderson Framingham-modellen.

Den aktuella studien publiceras i dag, onsdag, online av tidskriften British Medical Journal.

Läs hela orginalartikeln:

￭ British Medical Journal, publicerad online 8 juli 2009