Så mycket farligare var diastolisk hjärtsvikt än systolisk

– Resultaten är kanske inte så överraskande, eftersom bevisad behandling vid hjärtsvikt med bevarad vänsterkammarfunktion har saknats. Det som är unikt i vår studie är att vi följt patienter direkt från diagnos och att vi kunnat säkerställa att de flesta verkligen har fått bästa möjliga behandling, säger Hans Persson, sisteförfattare på studien som presenteras i dag, fredag, på den europeiska kardiologföreningens kongress i Amsterdam.

Han och hans kollegor har följt nära 550 patienter som haft en nydiagnostiserad hjärtsvikt och som omhändertagits på någon av fem hjärtsviktsmottagningar i Region Stockholm. Syftet var att ta reda på just hur prognosen skiljer sig över ”spektrumet” av nedsatt vänsterkammarfunktion, se faktaruta sist i texten.

Läs även: Bättre sviktvård efter nytt arbetssätt i Stockholm

Det är välkänt att det fram tills nyligen bara har funnits behandling med bevisad effekt på prognosen för en del av patienterna, nämligen dem med nedsatt vänsterkammarfunktion, vanligen kallat HFrEF – heart failure with reduced ejection fraction. Vid bevarad vänsterkammarfunktion, vanligen kallat HFpEF – heart failure with preserved ejection fraction eller diastolisk hjärtsvikt, har det inte funnits någon behandling med bevisad nytta.

– I brist på specifik behandling vid HFpEF har vi i vårdprogram de sista tio åren tryckt på att patienterna ska ha optimerad behandling för eventuell samsjuklighet, framför allt högt blodtryck, förmaksflimmer och diabetes. I Stockholm har vi en sådan behandlingsrekommendation sedan 2012, säger Hans Persson, som till vardags är kardiolog och överläkare vid Danderyds sjukhus samt professor vid Karolinska institutet.

I studien ser han och hans kolleger en tydlig skillnad mellan grupperna på det primära utfallsmåttet, kardiovaskulär död eller sjukhusinläggning på grund av hjärtsvikt.

Efter median 3,8 års uppföljning hade 21 procent drabbats av någon av händelserna i det primära utfallsmåttet. Men sådana händelser var alltså 50 procent vanligare bland dem med HFpEF, jämfört med dem med antingen HFrEF eller den intermediära formen HFmrEF.

Siffran gäller efter att forskarna tagit hänsyn till bakgrundsfaktorer som ålder, kön och diabetes.

– Våra data stärker att det finns ett stort behov av att hitta bättre behandling för dessa sviktpatienter med HFpEF. De stärker vidare att vi har effektiv behandling vid HFrEF, säger Hans Persson.

Sedan 2021 har det kommit resultat från fas 3-studier som visar att SGLT2-hämmare kan minska sjukhusinläggningar vid hjärtsvikt med bevarad vänsterkammarfunktion.

– Men de studierna är så pass nya att de bara marginellt kan ha påverkat behandlingen i vårt material. Och effekten är inte heller så tydlig som man sett med SGLT2-hämmare vid HFrEF, säger Hans Persson.

I den aktuella studien samlar forskarna också in olika biomarkördata över tid från patienterna som de hoppas kan ge ledtrådar till mekanismer och nya behandlingar vid hjärtsvikt med bevarad vänsterkammarfunktion.

– Det finns data om att störningar i bindvävens funktion samt inflammation kan bidra till HFpEF, det stela hjärtats svikt. Vi är särskilt intresserade av bindvävsproteinet kollagen, dess bildning och nedbrytning, säger Hans Persson.

I studien var det 25 procent av patienterna som hade HFpEF och 64 procent hade HFrEF. Övriga hade intermediärformen HFmrEF.

Resultaten presenteras på ESC-kongressen av försteförfattaren Mattias Ekström, kardiolog och överläkare på Danderyds sjukhus.

Läs abstractet här.