Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag19.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Infektion

Doktor Tillsyn har granskat sin sista läkare

Publicerad: 22 April 2002, 12:46

Han vill inte att läkare som blivit fällda ska publiceras med namn och bild, utan urskiljning. Men han står för sitt förslag om att registrera dem som haft flera påföljder. Öppenheten är det viktigaste för Lennart Rinder som i mer än ett kvartssekel haft tunga poster på Socialstyrelsen och som nu lämnar jobbet som chef för tillsynsavdelningen.


Man kan missta sig på Lennart Rinder. Det är lätt att tro att denne milde och silverhårige man helt enkelt är en mycket kunnig läkare som vid 36 års ålder hamnade på Socialstyrelsen mer eller mindre av en slump och att han sedan under ett drygt kvartssekel på samma myndighet fått ta ansvar för diverse olika frågor, där tillsynen är den senaste.  Och så är det ju.  Lennart Rinder. Alla bilder: Anders Kallersand" BORDER="0"Lennart Rinder. Alla bilder: Anders Kallersand  Men i den milde Lennart Rinder finns också en granskande tillsyningsman, med en grundläggande tro på att öppenhet är nödvändig och att vårdpersonalens misstag måste fram i ljuset och anmälas.  Under årens lopp, förklarar han, har det för honom blivit fullkomligt klart att sjukvårdens yttersta grund är just öppenheten. Allmänhetens förtroende är förutsättningen för att vården ska fungera och därför måste personalens misstag granskas öppet.  - Det måste yrkeskåren tåla. Att bli anmäld hör till jobbet.

Lennart Rinders röst är lika vänlig som alltid. Men samtidigt glasklar, utan att vika en tum för dem bland hans kollegor som fruktar vårdens sanktionssystem.  - Det är viktigt att sådant tas upp tidigt i utbildningen - som läkare måste jag tåla att bli kritiserad och granskad. Och det måste vara ett öppet förfarande - det får inte vara något smussel, "det här sköter professionen". Då växer misstron.  Det betyder inte att Lennart Rinder är positiv till att namnen på dem som fällts av Ansvarsnämnden publiceras rakt av, så som Expressen gjorde i en beryktad artikel förra sommaren. Den publiceringen var "jävligt klumpig", tycker han.  - Som system är det bra. Men urskiljningslöst gör det mer skada än nytta.  Men du har sagt att du skulle vilja ha ett offentligt register över dem som prickats av HSAN?  - Min hållning är att en disciplinär påföljd är svår att dra någon slutsats av. Men om man med viss regelbundenhet blir fälld, då är tillsynens erfarenhet att då börjar man undra. Jag har sagt att detta ska vara öppen information och den ska vara allmänt tillgänglig.  Och för att denna information ska vara allmänt tillgänglig, skulle man kunna ordna den i ett register så att allmänheten får veta att dr A blivit fälld tre gånger på tre år. Menar Lennart Rinder.  - Det är vår renhållningsroll - det är en ingrediens i tillsynen, att vara renhållningsarbetare.

För han är inte bara granskaren utan misskund, han tycker om att prata också och gillar slagkraftiga uttryck.  - Tillsynen har ett janusansikte - det lever vi med. Vi har både en stödjande och vänlig roll, men också en granskande - och ytterst sanktionerande.  På bordet har han ett ärende som snart ska avslutas, en delegitimering av en läkare. Det är Lennart Rinder som ska fatta beslutet om att Socialstyrelsen anser att denne läkare inte ska få utöva sitt yrke. Det slutliga beslutet tar HSAN.  - Delegitimering är ett fruktansvärt ingripande. Men här finns det ingen annan väg. Vi är renhållningsarbetare och man måste vara sträng, visa janusansiktets grymmaste sida.  Och han, som skriver under, som fattar det slutgiltiga beslutet, erkänner att det kan kännas svårt om den det gäller är ung, att det är svårt att veta att man hindrar en människa från att försörja sig.  - Men det får man stålsätta sig emot. Man måste göra det som mest gynnar patientsäkerheten.  Om ett år kan Lennart Rinder gå i tjänstepension, även om han tycker det känns lite olustigt och ägnar en stund åt att motivera varför han anser sig ha rätt att ta det lugnare och inte vara chef längre.  - Jag upplever att jag varit i yrkeslivet ganska stadigt i 45 år. Och om man är i karriären, eller vad man ska säga, så är det i regel inte 40 utan både 55 och 60 timmar i veckan. Jag har bestämt mig för att den typen av liv vill jag inte leva längre.  Nu lämnar han uppdraget som chef för tillsynsavdelningen och ska under det närmaste halvåret vara projektledare för en utredning om hur Socialstyrelsen i framtiden ska organisera arbetet med patientsäkerhetsfrågor, både inom vården och inom socialtjänsten.  I drygt ett kvartssekel har Lennart Rinder arbetat för Socialstyrelsen, i en mängd olika funktioner. Han kallar utan någon synbar vånda sig själv för byråkrat, samtidigt som hans läkaridentitet verkar vara stark.  Varför blev du läkare?  - Objektivt sett så var det min kompis. Min bäste kamrat - vi hängde ihop mycket - skulle bli läkare och betygen räckte till - det var inga djupsinnigheter.  Lennart Rinder är prästson, född i Mariestad, och hans pappa hade inte alls tänkt sig att äldste sonen skulle bli läkare, utan hade hoppats på att han skulle bli apotekare, ett yrke som på den tiden brukade vara en garanti för en god och ganska hög inkomst.  Men så blev det alltså inte. Lennart Rinder blev färdig läkare 1964, efter att ha studerat vid medicinska fakulteten i Göteborg. Under 1960-talet arbetade han bland annat som underläkare vid flera olika sjukhus, var forskarassistent och t f professor vid institutionen för hygien vid Göteborgs universitet och disputerade 1969 på en avhandling om experimentella skallskador, med betyget berömlig.  Och 1974 kom ett telefonsamtal från Socialstyrelsens dåvarande generaldirektör Bror Rexed, som undrade om Lennart Rinder ville börja som medicinalråd på myndigheten.  - Jag kunde inte med att fråga varför han ringde. Jag hade haft lite kontakt med Socialstyrelsen, bland annat hade jag vikarierat som länsläkare som det hette.  Lennart Rinder konstaterar att en anledning till att Bror Rexed ringde var att han behövde få in lite yngre personer - även om Lennart Rinder själv numera tycker att han då, bara 36 år gammal, var något för ung för jobbet.  Familjen Rinder lämnade Göteborg och slog sig ner i Stockholm, i ett hus på Lidingö där Lennart Rinder fortfarande bor kvar med sin hustru.  Sedan 1974 har alltså Lennart Rinder inte arbetat själv inom sjukvården, men aktivt följt den genom sitt arbete. Stämningen har förändrats mycket inom vården sedan 1960- och 70-talen, konstaterar han.  - Alla tyckte att det var så skoj att jobba då. När jag filosoferar om svensk sjukvård så finns det något slags missmodsstämning nu.  Han påpekar att det är möjligt att han målar sitt 1960-tal i för ljusa färger, men att han talat med kollegor som också minns ett betydligt mer optimistiskt arbetsklimat.  - Sverige var naturligtvis i sitt bästa ekonomiska läge. Sverige hade råd att satsa på sjukvård. Det fanns en utvecklingsoptimism om att vi skulle kunna behandla allt fler sjukdomar.  I dag råder i stället ett missmod, som Lennart Rinder anser är ett av de stora problemen inom sjukvården. En av orsakerna till detta är, tror han, att sjukhusen numera är tungrodda organisationer med mycket administration.  - För den som ska jobba på golvet blir det en stor administrativ överbyggnad.  Dessutom har patienterna blivit mycket mer krävande än de var för 30, 40 år sedan, och den utvecklingen måste man i grunden bejaka, menar Lennart Rinder.  - Det var en överdriven respekt för läkarrollen. Läkaren var kung, det är bra att det är borta. Men patienterna är väldigt krävande nu, det är jobbigare att relatera till patienter.  Under åren har Lennart Rinder ansvarat för en mängd frågor, allt från primärvård och hälsoskydd till den högspecialiserade sjukvården och tillsynsfrågor. Under 1980-talet var han med om att driva fram att barnhjärtkirurgin skulle koncentreras till Göteborg och Lund, och han är fortfarande glatt förvånad och lite överraskad över att det faktiskt blev så.  - Det blev bra, det är en grej som är lite rolig. Det får man vara nöjd med.  Under sin tid som chef för byrån för hälsoskydd tog Lennart Rinder beslut för och emot flera allmänna vaccinationsprogram. Bland annat var han med i beslutet om att införa den så kallade MPR-vaccinationen mot mässling, påssjuka och röda hund som nu ifrågasätts av många föräldrar, och vaccinet har också påståtts kunna orsaka autism, vilket dock inte har kunnat bevisas.  Den diskussionen har MPR-vaccinets försvarare Lennart Rinder inte gått helt oberörd förbi.  - En liten oroskänsla har man haft - "tänk om jag ändå tänkte fel" - det är klart att man någon stund kan ha ångest över detta. Men jag tyckte att vi var så förskräckligt grundliga, och att nyttan så översteg risken.  Vad är du minst stolt över?  - Det var en riktigt bra fråga, säger Lennart Rinder och funderar en stund på svaret.  - Klart att man har fattat fel beslut ibland. I sin verksamhet som chef - man ska vara ledare och det har många gånger hänt att man känt sig lite otillräcklig. Men vad är en bra ledare? Det är så svårt att mäta.  Och jobbet att vara chef och ledare och få många att känna entusiasm och arbeta, det är slitsamt ibland.  - Nu är det hög tid att lämna över till någon annan.  Strax därefter börjar Lennart Rinder också bokstavligen att packa ihop. För nu ska han åka och spela oboe i Sundbybergs orkesterförening - "oboe är ett jävla instrument, eftersom vi är så få som spelar får jag vara med."  - Musik, det är ett äkta intresse.  Säger Granskaren, och ler vänligt.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev