Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Infektion

”Du behöver vara kylig utan att bli hjärtlös”

Publicerad: 21 januari 2015, 08:00

Att avbryta behandlingen för att patienter med större chans att överleva behöver vården bättre. Så kan verkligheten se ut på de fältsjukhus i katastrofområden där årets svensk Johan von Schreeb har arbetat.


Dagens Medicin möter Johan von Schreeb en snöig vintereftermiddag på Nacka närsjukhus. Det är tomt och ödsligt i sjukhuskafeterian där vi slår oss ner. Kontrasten är total mot de miljöer där han annars ofta befinner sig. Som till exempel vid jord­bävningen i Kashmir 2005, jordbävningen på Haiti 2010, tyfonen på Filippinerna 2013 eller nu senast ebola­epidemin i Västafrika. Det var dessa insatser och arbetet med den svenska delen av Läkare utan gränser som han var med och grundade som ledde till att han nyligen fick utmärkelsen ”Årets svensk” av tidningen Fokus.

Att han blev Årets svensk just 2014 beror troligen på insatserna i Sierra Leone i slutet av sommaren. Dit begav han sig efter ett samtal från vännen och kollegan Ian Norton som arbetar för världshälso­organisationen WHO.

– Han ringde upp mig när jag låg i hängmattan sista veckan på semestern och sa att ”det ser inte bra ut det här, du måste komma och hjälpa till”. Jag hade bara lyssnat med ett halvt öra på nyhetssändningarna om vad som hände där och hade inte tänkt så mycket på det utan försökt att vara helt ledig, berättar Johan von Schreeb.

När han väl insåg hur allvarligt läget var tvekade han inte inför att åka till Sierra Leone. Trots att familjen inte ville att han skulle åka till det eboladrabbade området.

– Det är klart att de var oroliga. Men jag vet att min kollega och vän Ian inte skulle säga till i onödan. Han ringde för att de var riktigt nere på knäna, det här var en riktigt svår situation och de behövde hjälp. Då kände jag att ”jag kan inte sitta här med någon slags ära i behåll och säga nej när jag behövs, då måste jag göra det här”.

Tre månader när sjukdomen fick härja fritt
Johan von Schreeb är inte infektionsläkare utan kirurg och i Sierra Leone var det framför allt hans erfarenhet av att leda och organisera katastrofmedicinskt arbete som efterfrågades.

För WHO:s räkning var han med och byggde upp ett av de första ebolacentren i huvudstaden Freetown. Han startade även en utbildning i ebolavård för vårdpersonal under de drygt tre veckor han var på plats i Sierra Leone. Ett land med drygt sex miljoner invånare där det bara finns 120 läkare och där det inte fanns någon beredskap för en ebolaepidemi.

– Det tog tre månader innan man ens förstod att det var ebola, då sjukdomen fick härja fritt. I Sierra Leone finns det lassafeber som är en blödarfeber så man skulle kunna tycka att det borde ha funnits en beredskap. Men dessvärre var det inte så. Det beror mest av allt på en extremt underfinansierad sjukvårdssektor, berättar Johan von Schreeb.

Och den sjukvård som trots allt fanns fick ibland motsatt effekt.

– När ebolaepidemier uppstår i fattiga länder med dåligt fungerande sjukvård så kan sjukvården förvärra det hela. Det är bättre att inte ha någon sjukvård alls än att ha en dåligt fungerande sjukvård. Om det inte finns någon hygien alls i sjuk­vården blir det en hub som bara förstorar epi­demin.

Att anpassa sjukvården till de tuffa hygienkrav som finns för ebolavård var en utmaning.

– Det är ganska fjärran från den vanliga sjukvården i Sierra Leone där man inte ens har sprit att tvätta händerna med. Plötsligt ska du ha de här skyddskläderna och sen när du tar av dig dem så ska du slänga allting och bränna upp det. När du normalt sett inte har några handskar så kan det kännas väldigt främmande för många att slänga den typen av material.

När han kom tillbaka till Sverige fick han som chef för Kunskapscentrum för katastrofmedicin på Karolinska institutet uppdraget att ordna en kurs för svensk vårdpersonal som skulle åka ner till Västafrika. Sedan dess har drygt 30 svenska läkare och sjuksköterskor varit på plats i Sierra Leone, Liberia och Guinea för att bekämpa ebolaepidemin.

Tiotusen gånger mer än målet
Johan von Schreeb delar sin tid mellan forskning och undervisning på Kunskapscentrum för katastrofmedicin och diagnostik av bröst­cancer­patienter på Sabbatsberg och Nacka närsjukhus för att hålla igång arbetet som kirurg. Inte minst för att vara redo nästa gång världen kallar. Och för att få möta patienter. Något som också är väldigt viktigt för honom när han jobbar ute i fält i ett katastrof- eller krigsområde.

– I mötet med enskilda patienter förstår man plötsligt något om konflikten eller katastrofen när man får den direkta berättelsen. Det mötet i patient-läkarrelationen värdesätter jag väldigt högt och det är därifrån jag får mycket av min kraft.

Statistik från Svensk insamlingskontroll visar att Läkare utan gränser samlade in 563 miljoner kronor 2013. Det är tiotusen gånger mer än vad målsättningen var för organisationens första år i Sverige. Johan von Schreeb berättar om ett möte som de tre som startade den svenska sektionen hade för att sätta ett mål för hur mycket man skulle samla ihop 1994.

"Varje katastrof tror jag har träffat mig i mellangärdet på olika sätt."

– Vi sa att vi skulle samla in 50 000 kronor. Kassören reserverade sig mot beslutet och sa att det skulle vara omöjligt.

Innan han var med och grundade den svenska sektionen hade han varit på uppdrag med sin fru för Läkare utan gränser i Afghanistan. Sedan dess har det blivit många fler uppdrag i fält. Uppdrag som har satt sina spår.

– Varje katastrof tror jag har träffat mig i mellangärdet på olika sätt. När man har små barn så är det klart att det är den dimensionen som blir den svåra. Sen när man själv börjar bli dödlig så inser man att det skulle lika gärna ha kunnat vara jag.

Viktigt att kunna prioritera
För den utomstående kan det vara svårt att förstå hur man kan klara av att gång på gång återvända till katastrofområden.

– Det är en balans att kunna vara kylig utan att bli hjärtlös. Livet är som det är, det är stundom hemskt, tragiskt och jävligt och inte rättvist. Det är ju mer existensiella frågor och dem måste man förstås hantera. Det gör man bäst genom att snacka med andra som har jobbat i liknande situationer.

Blir det inte övermäktigt ibland när det är kaos och lidande överallt?

– Det är klart att man kan känna så ibland när det bara är för mycket av alltihopa. Men det är då man verkligen måste vara professionell. Det är klart att det finns stora risker att man bara blir en apparat som agerar utan känslor. Det är klart att någon form av avtrubbning har jag. Men att möta patienter gör någonting. Att hela tiden möta individer och träffa personer i sorg som har varit med och mist barn och liknande, det gör att jag blir berörd.

Han berättar att resursbristen är en av de största utmaningarna vid arbetet i katastrofområden. När han var på plats på Haiti efter jordbävningen 2010 fanns det några för tidigt födda barn på fältsjukhuset. En grupp ur sjukvårdpersonalen gjorde allt de kunde för att rädda barnens liv med hjärt- och lungräddning då barnen kastades mellan liv och död och andningen upphörde och började igen. Han konstaterar att ”i Sverige hade barnen klarat sig alla gånger”. Men i det resursknappa läget på Haiti tvingades han ta ett tufft beslut.

– Vår vanliga verksamhet höll på parallellt med operationer och allting annat. Till slut var jag tvungen att säga: ”vi kan inte ha tre fyra personer fullt upptagna med bara de här barnen, det går inte längre, ni måste sluta nu”. Det var väldigt jobbigt.

Kan den svenska sjukvården lära sig något av resursknappheten vid katastrofsjukvård?

– I svensk sjukvård tvingas vi inte prioritera på det sätt som man måste i katastrofer, vilket är bra. Men samtidigt gör det att vanan att utnyttja resurser maximalt saknas. Det är viktigt för ett samhälle att förstå att det finns begränsningar i vad man kan göra. Förr eller senare så kommer resurserna att bli knappare och då måste vi prioritera.

Kort om Johan von Schreeb

Ålder: 53 år.
Familj: Gift med Susanne, två barn.
Bor: Vasastan i Stockholm.
Gör en ledig dag: – Börjar med att läsa tidningen i sängen, går på loppis, går och tränar eller springer en runda och käkar en middag med kompisar på kvällen eller går till galleriet Candyland som jag är med och driver och spelar skivor.
Förebild: – Min fru är väldigt klok.
Dold talang: Att vara DJ. – Sist fick jag med mig lite musik från Sierra Leone, bland annat hip hop, det är otroligt bra musik som inte går att hitta ens på nätet. Jag har hur mycket kassettband som helst från alla världens hörn.

SAMUEL ÅSGÅRD

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev