Läkemedelsbehållare i magen – nytt möjligt vapen mot malaria

Än så länge har systemet endast testats på grisar men resultaten är lovande, skriver amerikanska forskare bakom studien. De hoppas att den långverkande terapin förbättrar följsamheten till behandling som är ett stort problem inom vården av malaria.

I fokus står en särskild kapsel som innehåller läkemedlet ivermektin, vilket är giftigt för myggorna som bär på malariaparaisten. Storleksmässigt påminner den om en fiskoljakapsel – men har helt andra finesser.

Inuti kapseln förvaras läkemedlet i en stjärnformad behållare. När kapseln sväljs är den cirka två centimeter stor, men väl inuti magsäcken förtvinar höljet och behållaren vecklas ut till att bli 4 centimeter i diameter. Det är tillräckligt stort för att inte kunna passera vidare genom mag-tarmkanalen utan behållaren stannar i magsäcken där läkemedlet frisätts i en långsam takt under minst 14 dagar. Kort därefter bryts den ned i mindre bitar och fortsätter genom mag-tarmkanalen. Inget försöksdjur drabbades av skador i tarmarna till följd av detta.

Med det nya systemet minskar troligtvis risken för bieffekter eftersom koncentrationen av läkemedel hålls på en jämn nivå i blodet under en längre tid, påpekar forskarna. Att kapseln behöver intas veckovis är också användarvänligt, menar de. Härnäst vill de förbättra systemet genom att läkemedlet ska kunna frisättas under en månad eller mer.

Forskarna har tagit fram matematiska modeller som indikerar att en massanvändning av långtidsbehandlingen, i kombination med dagens malarialäkemedel, skulle vara effektivt för att minska sjukdomsförekomst.  
En svaghet med studien är att matsmältningen är långsammare hos grisar än människor. Det är därmed svårt att bestämma den optimala läkemedelsdosen, skriver forskarna och påpekar att det krävs ytterligare kliniska tester på andra djur med en matsmältningsprocess som liknar människans.

Läs mer i abstract:

￭ Andrew M Bellinger med flera. Oral, ultra–long-lasting drug delivery: Application toward malaria elimination goals. Science Translational Medicine, publicerad den 16 november 2016. Doi: 365ra157 (2016)