Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kirurgi

En grön man startade hennes liv med sårvård

Publicerad: 23 november 2012, 07:00

En av de goda feerna i den oglamorösa Askungesagan om trycksår i vården. Så går det att beskriva Christina Lindholm.


Han var så här grön, säger Christina Lindholm, ställer sig upp och pekar på en ärtfärgad plastmapp i bokhyllan.

I det annars rätt milt färgsatta arbetsrummet på Sophiahemmet högskola i Stockholm fortsätter hon sedan att berätta om första gången hon kom i kontakt med sår, det område som har kommit att prägla hennes forksning och yrkesliv.

Året var 1960, hon var sjuksköterskeelev på en kirurgavdelning på Sabbatsbergs sjukhus och den ärtgröna patienten hade vad Christina Lindholm beskriver som ett groteskt stort bensår. Och han var verkligen grön. Orsaken till patientens avvikande hudfärg var att han inför en sår­revision hade injicerats med preparatet Fast green. Tanken med metoden är relativt enkel, den gröna injektions­vätskan färgar av sig på all vävnad med fungerande genomblödning medan den skadade vävnaden förblir ofärgad. Sedan skär kirurgerna bort allt som inte är grönt.

33 år efter mötet med den gröne patienten var Christina Lindholm en av de första sjuksköterskorna som disputerade och 2004 blev hon sedan Sveriges första professor i klinisk omvårdnad. Och det har hela tiden handlat om sår.

– Sår och trycksår är ett Askungeproblem i vården. Det är oglamoröst och ibland obehagligt. Det krävs ett socialt patos för att engagera sig men det finns också en enorm förbättringspotential, säger Christina Lindholm.

Hon berättar att det visserligen finns gott om goda exempel i den svenska vården, men det finns också skam.

– När jag frågar personal på vårdavdelningar så är det många som slår ifrån sig och förklarar att där finns inga trycksår. Men när man lyfter på lakanen så hittar man dem. Det är en farlig attityd, ser man inte problemen kommer man aldrig att få resurser att förändra dem, säger Christina Lindholm.

Hon fortsätter att engagerat berätta om sår och sårbehandling. Om hennes bok Sår som ständigt kommer ut i nya reviderade upplagor och som många av Sveriges distriktssköterskor, enligt författaren, snudd på religiöst tryckt mot sitt bröst när de förklarat hur oumbärlig den är i deras arbete.

Christina Lindholm utrycker sig spontant och utan några överdrivna gester även om hennes händer sällan landar i knäet någon längre stund.

Om trycksår i vården är en Askungesaga, är du då en av de tre goda feerna?

– Ja, kanske det. Men det finns många goda feer, mina hjältar är de personer i sjukvården och i äldre­omsorgen som sliter hårt för att bedriva den goda vården, svarar Christina Lindholm.

Väl medveten om riskerna med eldsjälar och vad som händer med deras arbete när elden slocknat, är hon ändå inte oroad.

Som europeisk samordnare för den första internationella trycksårsdagen, som inföll den 16 november, och som styrelseledamot i den europeiska föreningen för trycksår, har hon bråda dagar.

– Min mejlkorg fullkomligt glöder och det kokar av aktivitet runt om i världen. De är allt från anställda som gör tipspromenader för sina kollegor till manifestationer där hela fotbollsarenor fylls med människor i t-shirts med texten ”Stop pressure ulcers”, säger Christina Lindholm och erkänner att hon under den senaste tiden därför jobbat smått orimliga 110 timmar i veckan och ibland ännu mer.

Hennes mest stressiga arbetsdag inföll dock på Sabbatsbergs sjukhus för 52 år sedan. Samtidigt som sjukhusdörrarna öppnades för eftermiddagens besökstid skulle Christina Lindholm köra tillbaka en fortfarande sovande och fortfarande ärtgrön patient från operation till avdelning – via huvud­entrén.

Jens Krey

Teamledare – nyheter

jens.krey@dagensmedicin.se

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev