Paramagnetisk markör jämförbart med ståltråd vid bröstcanceroperation

Icke palpabel bröstcancer är tumörer som varken patient eller läkare kan känna med fingrarna. Hit hör omkring två tredjedelar av alla nyupptäckta bröstcancerfall, enligt Andreas Karakatsanis, överläkare inom endokrin- och bröstkirurgi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och studiens sisteförfattare.

– Det handlar inte enbart om storlek för det kan bero på många andra faktorer. Det kan till exempel bero på bröststorlek eller om det är en djupt sittande tumör.

Dessa tumörer behöver markeras på något sätt för att hjälpa kirurgen att ta bort adekvat område i bröstet. Traditionellt har mammografiläkaren oftast placerat en ståltråd i bröstet, men numera har många börjat gå över till andra, ståltrådsfria, tekniker, säger Andreas Karakatsanis.

– Ståltrådarna har varit jätteeffektiva under alla dessa år men de har några välkända nackdelar. En typisk nackdel är att det här är en invasiv procedur som måste göras på operationsdagens morgon. Det vore annars omänskligt att sätta en tråd som sticker ut ur bröstet och sedan skicka hem en kvinna att leva med det i till exempel två veckor tills operationsdagen kommer.

Läs också: Magnetmetod får klartecken vid bröstcancer

Skulle tråden placeras fel kan den skada muskler och orsaka blödningar. Det har även hänt att ståltråden flyttat på sig, berättar Andreas Katakatsanis. I den aktuella studien har hans forskarteam jämfört den gamla tekniken med en 5 mm stor paramagnetisk markör, ett litet ”frö” av metall som avger en svag magnetisk signal när det utsätts för ett magnetfält. Signalen uppfattas av en detektorsond som guidar kirurgen till rätt plats.

Studien inkluderade nära 430 kvinnor som hade icke palpabel bröstcancer och som var planerade att få bröstbevarande kirurgi och portvaktskörtelbiopsi, där portvaktskörteln opereras ut och analyseras för att se om cancercellerna har spridit sig i lymfsystemet. Deltagarna lottades till att få antingen en ståltråd i bröstet eller den paramagnetiska markören.

Vid analys sågs ingen skillnad i negativa marginaler mellan de två grupperna, det vill säga hos lika stor andel sågs inga tumörceller vid vävnadsprovens skärkant. Marginalerna av frisk vävnad var även de jämförbara.

– Vi ville se att vi inte har större reoperationsfrekvens samtidigt som vi inte har för stora bröstbitar som tas bort, säger Andreas Katakatsanis.

Forskarna använde sig av magnetism även för att detektera portvaktskörteln. I vanliga fall används radioisotopen teknetium som har en kort halveringstid och därför måste sprutas in i anslutning till operationen. I studien fick i stället alla studiedeltagare en spruta med nanopartiklar av järnoxid i bröstet.

– Förutom den uppenbara fördelen att vi inte använder oss av något som är radioaktivt gör det – och även den paramagnetiska markören – att vi får ett väldigt långt tidsfönster som tillåter flexibilitet när det kommer till planeringen.

Läs också: Högre återfallsrisk när bröstvårtan lämnades kvar

I en separat studie fortsätter forskarna att följa de opererade kvinnorna under två år för att mäta livskvalitet och välmående och de ska även undersöka de hälsoekonomiska effekterna.

– Bland de sekundära måtten såg vi även att operationstiden var kortare, det var i genomsnitt 10–12 procent kortare operationstid vilket är något som kan spela roll när man tänker på hur belastad vården är och att vi måste optimera våra befintliga resurser, säger Andreas Katakatsanis.

Studien presenterades den 22 augusti, under den pågående Kirurgveckan.