SBU: Onödigt många armfrakturer opereras

Sammanställningen från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, bygger på närmare 100 studier som utvärderat behandling av armfrakturer hos äldre efter ett år. Framför allt är det äldre ­kvinnor som drabbas, en grupp där benskörhet är vanligt före­kommande. Medelåldern på patienterna som ingick i sammanställningen var 60 år.

Resultat från rapporten visar även att det räcker med användning av en så kallad slynga vid axel­frakturer utan stor felställning, för att få ett bra resultat.

– Det är överraskande att kirurgi inte ger bättre behandling än icke-kirurgi. Vi kirurger vill tro att vi gör gott när vi lägger frakturbitarna på plats och fixerar med metall, säger Cecilia Mellstrand-Navarro, över­läkare i ortopedi på Södersjukhuset, och sakkunnig i den aktuella samman­ställningen.

Trenden har under de senaste åren varit att allt fler med frakturer i handleden samt axel opereras, något som leder till högre kostnader för behandlingen. Förutom detta kan kirurgiska ingrepp även leda till komplikationer för patienten.

Det har även blivit vanligare att operera in metallplattor vid handledsfrakturer, medan däremot användning av yttre fixering blivit mindre vanligt. Metallplattor är dyrare och leder oftare till att ytterligare en operation behövs, även om behandlingsresultatet i slut­ändan blev detsamma, enligt resultatet från rapporten.

Cecilia Mellstrand-Navarro anser att det finns skäl till självrannsakan.

– Vi frakturkirurger måste besinna oss och välja ut våra fall. Man ska inte slentrianmässigt boka in alla patienter för operationer bara för att de har axel- eller handledsfrakturer.

Däremot anser hon att operation är självskrivet i de allvarligare fallen, men rapporten kan vara en hjälp i ett mellanläge där man står och väger.

– Då kan rapporten vara ett stöd för att du inte gör fel om du väljer en icke-operativ behandling.

Hennes förhoppning är att rapporten ska leda till att fler studier görs på området.

– Det finns oerhörda kunskapsluckor i det här fältet, bland annat vad gäller det kortare tidsperspektivet, och det är förvånande eftersom det är två av världens vanligaste frakturer som vi har sammanställt forskningen kring.

I rapporten framgick det även att bemötandet var bristfälligt för patienter med benskörhet. Patienterna, ofta äldre kvinnor, ansåg att de inte togs på allvar och att de blev sämre bemötta på grund av deras ålder och diagnos.

Ur ett jämställdhetsperspektiv så bör hälso- och sjukvården se över sin syn på och sina rutiner för äldre kvinnor med ”tysta” sjukdomar, anser författarna bakom rapporten.

EMILIA LARSSON