Enbart kvinnor löpte mindre cancerrisk efter fetmakirurgi

Att fetmakirurgi leder till ökat välbefinnande och mindre risk att få andra sjukdomar, som diabetes och hjärt-kärlsjukdomar, är känt sedan tidigare. Nu visar en studie från Swedish Obese Subjects, SOS, att fetmakirurgi också påtagligt minskar risken för cancer hos kvinnor. Cancer är annars den vanligaste orsaken till död hos överviktiga, enligt tidigare studier inom SOS.

Enligt en uppföljande studie, som presenteras i Lancet Oncology i dag, onsdagen den 24 juni, minskar risken att få cancer med 42 procent bland fetmaopererade kvinnor, jämfört med hos överviktiga kvinnor som behandlas på annat sätt.

– Det är mycket oväntade resultat, säger Lars Sjöström, professor i klinisk forskning vid medicinkliniken på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och den som har lett studien.

Bland män fann de svenska forskarna ingen skillnad alls mellan dem som hade opererats och övriga. I den lika stora kon­trollgruppen insjuknade 39 män i cancer mot 38 män bland dem som opererats.

– Könsskillnaden är förstås anmärkningsvärd. Det är även det faktum att själva viktminskningen inte påverkade cancerrisken. En stor viktminskning reducerade alltså inte cancerrisken mer än en mindre viktminskning gjorde bland dem som opererades, säger Lars Sjöström.

Studien omfattar 4 000 patienter mellan 37 och 60 år från hela Sverige, varav hälften opererades och den andra halvan behandlades på annat sätt. Uppföljningen gjordes efter drygt tio år. Kvinnorna hade ett genomsnittligt kroppsmasse­index, BMI, på 42 och männen hade 40. Kvinnorna var alltså mer överviktiga än männen.

Men spelar inte matvanorna en roll, kvinnor kanske är mer medvetna om vad de äter?

– Det är en hypotes men när vi studerat detta har vi sett att reducerat energi- och fettintag inte heller har någon effekt för risken att insjukna i cancer.

Lars Sjöström anser att resultaten i stället pekar på att hormoner kan vara en viktigare faktor när det gäller övervikt och cancer än forskarna tidigare har trott. Forskningen går därför vidare inom det området.

– Om vi förstår hur mekanismerna ser ut kanske man kan härma dem och hitta behandlingar som kan ersätta de kirurgiska metoderna, säger Lars Sjöström.