Brister i vården vid ms och parkinson

I dagarna har Socialstyrelsen släppt den slutgiltiga versionen av de nationella riktlinjerna för ms- och parkinsonvården. Samtidigt publiceras rapporten där myndigheten alltså har utvärderat hur vården fungerar i dag.

Där konstaterar Socialstyrelsen att det finns delar av vården som fungerar förhållandevis bra. Till exempel verkar det som om nästan alla som behöver bromsbehandling vid ms också får det. Detsamma gäller dopamininriktad behandling vid Parkinsons sjukdom.

Men myndigheten identifierar också en rad förbättringsområden. Bland annat behöver patienter följas upp bättre. En stor andel av patienterna får inte uppföljningsbesök hos läkare i den utsträckning i borde – vilket är något som ges hög prioritet i de nya nationella riktlinjerna. Skillnaderna är dessutom stora mellan olika landsting. Detta är också något som Dagens Medicin nyligen lyft i en artikel, se nr 46/2016.

– Det finns stora utmaningar när det gäller uppföljning. Varken ms- eller parkinsopatienter får det här i tillräcklig utsträckning vilket gör att man inte heller får symtomlindrande och rehabiliterande insatser man skulle behöva, säger Vera Gustafsson, utredare på Socialstyrelsen, som gjort utvärderingen.

– Det finns stora utmaningar inom ms-vården, men kanske ännu större inom parkinsonvården. Riktlinjerna säger att man ska få ännu tätare uppföljning vid parkinsons sjukdom än vid ms, men resultaten visar att det till och med är så att parkinsonpatienter följs upp i lite mindre utsträckning, fortsätter hon.

En annan slutsats är att det behövs fler multidisciplinära team. Enligt utvärderingen saknar det helt hos nästan var femte specialistverksamhet.

Socialstyrelsen anser också att tillgången till sammanhängande rehabilitering bör öka. I de nationella riktlinjerna rekommenderas att vården ska erbjuda sådan till patienter med ms eller parkinson när sjukdomen påverkar funktionsförmågan.

Myndigheten pekar dessutom ut förbättringsområden som är specifika för vården vid ms respektive parkinson.

För ms lyfts bland annat att antalet magnetkameraundersökningar sannolikt behöver bli fler, men att det i dag saknas tillräckligt med kunskap för att kunna dra några säkra slutsatser.

Mer insatser till patienter med progressiv ms och kunskap och träning i stället för läkemedel vid ms-relaterad trötthet är andra förbättringsområden som pekas ut.

– Både fysisk träning och kurser för att hantera ms-relaterad trötthet har högre prioritet i de nationella riktlinjerna än vad läkemedelsbehandling har. Men i praktiken är det en ganska stor andel som behandlas med läkemedel. Det är väldigt få landsting som kan erbjuda kurser i ms-relaterad trötthet, säger Vera Gustafsson.

När det gäller parkinsonvården konstateras att det behövs en mer jämlik tillgång till avancerad behandling, det vill säga djup hjärnstimulering eller pumpbehandling med levodopa-karbidopa-gel eller apomorfin.

Enligt rapporten varierar andelen patienter som får tillgång till behandling avsevärt mellan landstingen. I Kronoberg står 8 procent på någon sådan behandling, medan motsvarande siffra i Örebro är 2 procent. Det är dessutom stora geografiska skillnader när det gäller vilken typ av avancerad behandling patienten får.

Socialstyrelsen tycker bland annat också att demenssymtom hos parkinsonpatienter behöver uppmärksammas och behandlas.

Även här är skillnaderna i landet stora, enligt rapporten. I Västerbotten får 19 procent diagnosen parkinsondemens, medan motsvarande andel i Blekinge och Örebro är endast 2 procent.

– Det tolkar vi som att man är olika bra på att uppmärksamma demenssymtom hos patienterna, säger Vera Gustafsson.

KATRIN TRYSELL