”Vi har hittat mycket gömd komplexitet i hjärnan”

– Det som mest har överraskat oss är hur vi och andra har kunnat upptäcka tidigare okända banor i hjärnan som utövar kraftfull kontroll över beteenden, säger Karl Deisseroth.

Han ger som exempel att när man studerat banor som förknippas med uppkomst av ångest också där hittat ”djupt begravda” banor som motverkar ångest.

– Så vi och andra forskargrupper har hittat mycket gömd komplexitet i hjärnan, säger Karl Deisseroth, som är professor i bioingenjörskonst och psykiatri vid Stanford University i Kalifornien.

Det var för nästan exakt tio år sedan, i augusti 2005, som han och hans medarbetare publicerade det första arbetet som visade hur aktiviteten av genetiskt förändrade nervceller kunde slås på och av genom att belysa dem med ljus. Metoden, som döptes till optogenetik, ger möjlighet att få en mycket mer detaljerad förståelse av nervbanor i hjärnan på försöksdjur.

I början fanns det visserligen lite bekymmer när andra laboratorier skulle försöka sätta upp tekniken.

– Man var inte van att jobba med de här nya metoderna, till exempel med optiken, men efter ett tag blev man bra på den grundläggande tekniken och lärde sig använda metoden, säger Karl Deisseroth.

Och nog har andra forskare snappat upp optogenetiken. Karl Deisseroth visar en graf som pekar på en mycket kraftig ökning av vetenskapliga artiklar relaterade till optogenetiken från år 2010 och framåt. På kuppen har han också blivit en stjärna i forskarvärlden.

Karl Deisseroth är nu på besök i Sverige för att hålla en kurs för forskarstudenter på Karolinska institutet, där han sedan 2013 är adjungerad professor och inblandad i flera forskningsprojekt.

I går, måndag, var Karl Deisseroth också inbjuden att hålla en öppen föreläsning där han beskrev sin forskargrupps senaste ännu icke publicerade resultat kring minnen av rädsla och hur sådana minnen kan suddas ut.

Han betonar gång på gång att optogenetikens främsta betydelse är att på basal nivå förstå hur hjärnan fungerar. Men han utesluter inte terapeutiska implikationer till exempel för patienter med depressioner.

– Vid transkraniell magnetstimulering skulle vi till exempel kunna lära oss att sätta spolarna på bättre positioner om vi först med hjälp av optogenetik i djur bättre förstod hur nervbanorna mellan hjärnans högre och lägre funktioner fungerar, säger Karl Deisseroth.

Förutom optogenetiken har Karl Deisseroth också lett framtagandet av en annan måhända ännu mer spektakulär metod för att undersöka hjärnan. Det handlar om tekniken Clarity varigenom forskare kan göra vävnad genomskinlig och därmed på ett helt nytt sätt åtkomlig för mikroskopi.

Tekniken beskrevs första gången i ett arbete i Nature i april 2013. Även om det då fanns frågetecken hur praktiskt användbar Clarity skulle bli har utvecklingen sedan dess gått snabbt.

– Clarity har anammats mycket fortare än optogenetiken. Det har skett en liten explosion av vetenskapliga arbeten där forskare använt tekniken. Vi har förenklat metoden och gjort den mer tillgänglig, säger Karl Deisseroth, vars forskargrupp nu använder Clarity i kombination med optogenetiken.

När Dagens Medicin frågar honom vilken av de bägge teknikerna han är mest glad över att ha satt till världen blir svaret diplomatiskt.

– Jag gillar hur de fungerar ihop. Det är som en förälder som ser sina barn leka tillsammans, säger Karl Deisseroth.