måndag5 juni

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Sök

Starta din prenumeration

Prenumerera

Omvårdnad

Cecilia Lundmark, sjuksköterska och strateg i etiska frågor, talade på Sjuksköterskedagarna, som anordnas av Svensk sjuksköterskeförening.

Foto: Josefine Stenersen/Bildbyrån

”Att prata med varandra blir som att patientsäkra etiken”

”Det vi har lärt oss har vi stoppat undan i en låda och så kör vi på för att patienterna ska få vård”, säger Cecilia Lundmark. I sitt arbete som etisk vägledare har hon fått ta del av många berättelser om den etiska stress som sjuksköterskor utsattes för under pandemin. Och fortfarande utsätts för.

Publicerad: 6 oktober 2022, 11:01

Malin Pääjärvi

malin.paajarvi@dagensmedicin.se

– Det krävs mod att vara sjuksköterska. Vi är ändå ett legitimerat yrke och utifrån våra etiska koder så är det ganska tydligt vad vårt uppdrag ska vara, säger Cecilia Lundmark när Dagens Medicin intervjuar henne under Sjuksköterskedagarna i Stockholm den 3 till 4 oktober.

Cecilia Lundmark har varit operationssjuksköterska och chef, men jobbar sedan 2010 heltid som strateg som vägleder i etiska frågor på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. I sitt yrke rör hon sig ofta ute i verksamheterna för att lyssna på vårdpersonalens berättelser. Hon bär på många vittnesmål från pandemin.

– I början så packade vi patienterna i svarta liksäckar och sjuksköterskorna berättade för mig att de inte kunde dra igen blixtlåset. Sjuksköterskor som var nyfärdiga i februari 2020 och kanske aldrig hade sett någon som gått bort tidigare fick ge avkall på allt det som de hade med sig från utbildningen, säger hon.

Många omvårdnadsåtgärder var tvungna att bortprioriteras.

– Som att vi i vanliga fall skriver iva-dagbok, det fanns inget utrymme för det. Det fanns inte utrymme för att använda sig av närstående för vem jag skulle möta som patient. Det fanns inte utrymme för det som är själva kärnan i omvårdnad, det att jag är nära patienten. Att jag kan lägga en hand på patientens axel, allt det försvann, säger Cecilia Lundmark.

 

”Vi vill prata om sjuksköterskans konst och att konsten sker på golvet i det kliniska arbetet, att vi inte glömmer bort det”, säger Cecilia Lundmark. Foto: Josefine Stenersen/Bildbyrån

”Vi vill prata om sjuksköterskans konst och att konsten sker på golvet i det kliniska arbetet, att vi inte glömmer bort det”, säger Cecilia Lundmark.

Foto: Josefine Stenersen/Bildbyrån

I början av pandemin när närstående inte fick närvara vid slutskedet av patientens liv fanns det de som vågade göra annorlunda. 

– Jag har en berättelse från en sjuksköterska som ändå hade modet att gå och säga att här måste vi ha närstående, här är det inte så lång tid kvar. Och sjuksköterskan lyckades då få dit båda sönerna som fick vara med när föräldern gick bort. Det är sådant som jag fortfarande kan bli så påverkad av. 

Det mod som krävs för att följa sin inre etiska övertygelse är något som hon kommer tillbaka till flera gånger.

– Men det är svårt att vara en modig sjuksköterska och följa min etiska kompass när jag ser att jag hela tiden måste skynda, skynda, skynda. Vi behöver ha de etiska samtalen, den etiska reflektionen. Att man pratar med varandra, det blir på något sätt som att patientsäkra etiken.

 

”Det fanns ju tusen böcker skrivna om hur vi ska agera i krissituationer och att det är viktigt att man får berätta sin berättelse men det fanns nästan inga lyssnare”, säger Cecilia Lundmark om pandemin. Foto: Josefine Stenersen/Bildbyrån

”Det fanns ju tusen böcker skrivna om hur vi ska agera i krissituationer och att det är viktigt att man får berätta sin berättelse men det fanns nästan inga lyssnare”, säger Cecilia Lundmark om pandemin.

Foto: Josefine Stenersen/Bildbyrån

Pratas det i dag?

– Det är väldigt mycket en chefsfråga och en tillgänglighetsfråga. Det kan vara svårt för det krävs också mod från en chef att skapa utrymme för det och kanske behöva ta utrymme från vården när vi samtidigt befinner oss i en vårdsituation där politiken hela tiden lovar att alla ska få tillgång till vård, att vi ska ha en vårdgaranti. Vi pratar om en tillgänglighet där förväntan på vård är orimlig ibland och framför allt är behoven oändliga och vi är ändliga. 

Cecilia Lundmark säger att det fanns en brist på sjuksköterskor redan före pandemin, men pandemin gjorde det tydligare. Ingen var förberedd på den situation som uppstod. Hon tycker inte att det är annorlunda i dag, verktygen saknas fortfarande. Och sjuksköterskorna. 

– Det vi har lärt oss har vi stoppat undan i en låda och så kör vi på för att patienterna ska få vård och då ser vi ju att sjuksköterskor slutar i vården eller söker sig till andra jobb i vården som är patientfria och då kommer ju alla bli som jag och det blir inte bra. Det är de som arbetar kliniskt som är den viktigaste gruppen. Jag är faktiskt ersättlig, men att ersätta en sjuksköterska på golvet är oändligt mycket svårare.

Vad vill du förmedla till sjuksköterskor?

– Vikten av att de får stå kvar i sin omvårdnad. Vikten av att vi är trösten, vi är hoppet, det är vårt uppdrag. Den här personen som berättade för mig om liksäckarna och som var alldeles nyanställd, berättade också för mig ett och ett halvt år senare att hen var så oerhört stolt över att ha varit med under pandemin. Att ha tagit sig igenom den och vågat stå kvar. Det tänker jag att det vill jag på något sätt förmedla.

 

Läs också: Tre på sjuksköterskedagarna tycker till om viktiga frågor just nu 

Kommentarer

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här!

Kommentarer publiceras efter granskning.

 


Ämnen i artikeln:

Svensk sjuksköterskeföreningSahlgrenska universitetssjukhusetEtik

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev