Här är det inte längre sängarna som räknas

– Vårdorganisationen är för statisk. Vi lägger mycket fokus på att räkna antalet vårdplatser när vi vet att patienterna kan skilja sig extremt mycket åt. Det förstår egentligen alla, säger intensivvårdsläkaren och funktionsområdeschefen för intensiv­vården på Karolinska, Markus Castegren.

Sedan juni i år har två av fyra vuxen­intensivvårdsavdelningar vid Karolinska frångått det klassiska sättet att beräkna sin beläggning och i stället arbetat fram ett instrument där patienternas behov skattas och hur mycket tid det tar i anspråk, se faktaruta. Tanken är att instrumentet ska bidra till att personalen får ett större inflytande över sitt arbete och en bättre arbetsmiljö. Mandatet att bestämma hur många patienter som kan vårdas ligger nu hos den driftsansvariga intensivvårdssjuksköterskan samt läkaren.

Intensivvårdssjuksköterskan och omvårdnadschefen Jörgen Köllner säger att instrumentet fungerat bättre och bättre.

– Men det är inte lätt att ändra tankesätt, synsätt och språk.

Instrumentet har också medfört att arbetsuppgifterna mellan under­sköterskor och intensivvårdssjuksköterskor blivit mer renodlade.

– Som intensivvårdsjuksköterska kan jag lägga mer tid på det jag gör bäst, det som ingår i min specialitet, säger Anna William-Olsson.

Även Vårdförbundet är positivt till instrumentet och kallar det för rätt ”tänk” att bedöma vårdtyngd och personaltillgång. Samtidigt anser förbundet att det är viktigt att instrumentet och arbetsmiljön utvärderas ordentligt.

Ingrid Allerstam, förtroendevald på Vårdförbundet, poängterar att det behöver finnas luft i systemet. För att en avdelning ska kunna neka att ta emot en patient måste det samtidigt finnas plats på en annan avdelning.

– En intensivvårdspatients behov kan vara svårvärderat och ändras snabbt. Det kan vara svårt att fånga upp vid vårdtyngdsmätning och även detta måste beaktas, säger hon.

Enligt Markus Castegren går det ­ibland att tänka om vad gäller patienternas behov, om dessa skulle överstiga tillgängliga resurser.

– Inom intensivvården är vi vana att göra allt för våra patienter, men patienternas behov är också något vi sätter. Vi bestämmer när en dialys ska startas och när en patient ska röntgas.

Genom att exempelvis skjuta på en undersökning några timmar kan man frigöra resurser, förklarar han. Instrumentet underlättar också de gånger en patient behöver flyttas mellan sjukhus då det visar vilken patientflytt som skulle frigöra mest resurser. Men hittills har det inte uppstått så många situationer där patienternas behov överstigit tillgängliga resurser.

Man ska inte heller stirra sig blind på det svar som instrumentet ger, tycker Jörgen Köllner.

– Det är ett hjälpmedel och ska användas som ett hjälpmedel. Man måste fundera själv om det stämmer i förhållande till verkligheten, jag tror inte man kan skapa ett instrument som stämmer till 100 procent.