Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Prehospital vård

Fritänkaren som sätter sossarna i gungning

Publicerad: 2 juni 2003, 09:07

Pär Axel Sahlberg är den fritänkande metodistpastorn som blev den fritänkande politikern. Med förslaget om att öppna för privatiseringar på landets akutsjukhus har han satt socialdemokraterna i gungning. Nu medger han öppet att hans förslag strider mot s-vallöftet.


- I och med att det här vallöftet tog väldigt mycket sikte på en förbudsreglering, så kan man ju säga att vi har sprungit ifrån det, säger han.  Han vägrar att låta sig fotograferas utanför S:t Görans sjukhus.  - Det skulle kännas som lite av en dikeskörning, urskuldar sig Pär Axel Sahlberg och drar fingrarna genom det röda skägget.  Hans vägran säger något om laddningen i denna symbolfråga.  S:t Görans sjukhus var det första akutsjukhus i Sverige som fick en privat ägare, när Bure - numera Capio - i december 1999 övertog driften från Stockholms läns landsting.  Det var startskottet för den privatiseringsvåg som den borgerliga landstingsledningen inledde i huvudstaden, med massprivatiseringar inom primärvården och planer på att upphandla all akutsjukvård för 10 miljarder kronor i världens största sjukvårdsupphandling.  Det blev också startskottet för ett ideologiskt krig inom sjukvården, där den socialdemokratiska regeringen beslutade sig för att stoppa den borgerliga landstingskoalitionens så kallade systemskifte.  Med stopplagen, som förbjöd att landsting lämnade ut akutsjukhus till vinstsyftande företag, klampade socialminister Lars Engqvist också rakt in i landstingspolitikens innersta kärna genom att i ett slag upphäva det kommunala självstyret, med hänvisning till övergripande nationella intressen.  Partikollegan, broderskaparen och riksdagsledamoten Pär Axel Sahlberg fick socialministerns uppdrag att utreda vad som skulle ersätta den kontroversiella stopplagen. Han hade själv aldrig sysslat med sjukvårdspolitik. Men han hade insikt i demokratifrågorna, som ledamot i konstitutionsutskottet. Och han hade tidigare lett statliga utredningar i känsliga ärenden som kyrkans skiljande frånstaten och om anhöriginvandring.  Onsdagen den 5 mars 2003 lade Pär Axel Sahlberg fram sin utredning i Rosenbads lilla pressrum. Hans förslag går ut på att stoppskylten flyttas till universitets- och regionsjukhusen. Övriga 65 akutsjukhus får landstingen fritt sälja ut till vinstsyftande företag, under förutsättning att sjukhusen inte tar emot privat betalande patienter.  Förslagen skapar djup splittring inom socialdemokratin. Dagens Medicin har i nr 18/03 och 19/03 berättat att socialdemokraternas sjukvårdspolitiske talesman i riksdagen, Conny Öhman, liksom mer än hälften av s-landstingsråden hävdar att Pär Axel Sahlbergs förslag inte duger för att hålla vinstintressena borta från akutsjukvården.  Vi möts på neutral mark, i riksdagshusets cafeteria, för att två månader efter att utredningen presenterats reflektera över vad han ställt till med. Pär Axel Sahlberg är riksdagsledamot sedan 1994, han rör sig hemtamt i riksdagskorridorerna och munhugger med cafévärdinnan för att bullarna är slut, fast det bara är tidig fredag eftermiddag. Hon låtsasskäller tillbaka och serverar honom en chokladboll i stället. Pär Axel Sahlberg tycks inte misstycka.  Men man anar hos honom en besvikelse över att de egna partikamraterna protesterar mot förslaget till ny stopplag, att de inte riktigt har förstått vad han är ute efter.  - Jag trodde väl möjligen att socialdemokrater som jobbar i landstingen och redan har så många entreprenörer inne i verksamheten i något större utsträckning skulle uppskatta vårt förslag.  - Dagens Medicins undersökning visar ju att det finns en bunt som ser och förstår, men ganska många ramlar dit i det mer dogmatiska tänkandet om att inget får säljas ut.  Är det bra eller dåligt att privata företag driver akutsjukhus?  - Själva övertagandet är dåligt. För då har vi avhänt oss något från samhället. Men om vi kunde bortse från det, då tycker jag det är en neutral fråga, om ett antal förutsättningar är uppfyllda.  Den viktigaste förutsättningen är att ett privat drivet sjukhus inte släpper in privatbetalande patienter vid sidan av den offentliga kön. Dessutom krävs ett mer utvecklat ersättningssystem som gör att beställaren vet vad den betalar för och en bättre kvalitetskontroll.  - Om alla de sakerna hade varit på plats, då är huvudmannaskapet en oerhört underordnad fråga. För då vet vi vad vi har köpt. Men vi är långt ifrån detta läge i dag.  I socialdemokraternas valmanifest inför valet 2002 står det: "Sjukhus ska inte få överlåtas till företag som drivs med vinstintresse." Hur stämmer det överens med dina förslag?  För första gången under intervjun tystnar Pär Axel Sahlberg. Han hämtar andan ett kort ögonblick. Sedan tar han ny sats.  - Det vi har sagt i utredningen är att vi i så begränsad utsträckning som möjligt ska fatta generella beslut på nationsnivå som styr landstingens verksamhet. Här måste de lokala politikerna ta ett eget ansvar. Vi har i stället hittat en minimalistisk nyckel i det här med att förbjuda blandade pengar. Då rör vi oss verkligen i den centrala frågan: att behoven och inte tjockleken på plånboken ska styra sjukvården.  Han antyder ett visst förakt för "monopolkramarna", som han kallar dem.  - De finns också i mitt parti, de som oavsett vad frågan handlat om varit övertygade om att samhället ska sköta allt. Och det är jag inte alls säker på, däremot måste vi vara väldigt tydliga på vad entreprenörer och innovatörer gör bra.  Än en gång - stämmer dina förslag överens med vallöftet?  Han vrider sig ett kvarts varv i soffan, uppenbart besvärad av frågan, innan han återigen försöker ge sig i kast med den.  - Näej, i och med att det här vallöftet tog väldigt mycket sikte på en förbudsreglering, så kan man ju säga att vi har sprungit ifrån det. Men därav ska man inte dra slutsatsen att vi har en annan ståndpunkt, utan vi har ett helt annat sätt att reglera frågan. Ett bättre sätt, menar jag naturligtvis.  Pär Axel Sahlberg påpekar att utredningens uppdrag inte varit att lägga fram en socialdemokratisk sjukvårdspolitik. Istället har han lagt mycket krut på att finna lösningar som kan få acceptans över blockgränserna, med syftet att eliminera ryckigheten och nyckfullheten i sjukvårdspolitiken.  - Man skulle möjligen kunna dra slutsatsen att vi har varit mer lyckosamma att sälja in förslagen i det borgerliga lägret än i vårt eget parti. Jag hoppas ju att våra partikamrater också skulle se det som en poäng att få en långsiktig, blocköverskridande uppgörelse som kan stå sig över ett majoritetsskifte också.  Hur viktigt har det varit för dig att få med de borgerliga partierna och hitta en blocköverskridande lösning?  - Utöver att vi skulle lägga fram en bra modell, så tycker jag att det är det näst viktigaste skälet, just för stabilitetens skull. Idealiskt vore om vårt eget parti, ett eller båda av våra samarbetspartier och två eller tre av mittenpartierna till slut ställer sig bakom ett förslag som socialministern lägger fram.  - Men det förutsätter ju en första sak, nämligen att vårt eget parti tror på det vi gör. Och det är ju det vi får se. Det blir Lasses bekymmer att lotsa igenom det här.  "Lasse" är alltså socialminister Lars Engqvist. Under utredningen har ministern och utredaren kommit nära varandra.  - Förankringen i det här fallet handlar om att jag för en fortlöpande dialog med Lasse. Känner jag att jag inte kan flytta ministern åt det håll jag är på väg mot, då måste jag fundera över det.  I Dagens Medicin nr 6/03, som kom ut den 4 februari i år, öppnade socialminister Lars Engqvist dörren på glänt för privata akutsjukhus och smällde samtidigt igen sjukhusdörren för privatbetalande patienter. Det resonemanget stämmer förbluffande väl överens med förslagen i det slutbetänkande som Pär Axel Sahlberg presenterade en månad senare.  - Ja, det är riktigt. Där tror jag att det är svårt både för Lasse och för mig att tala om vem som tänkt vad. Utan detta är ett uttryck för en gemensam process, säger Pär Axel Sahlberg.  - Jag tycker Lasse är en kul politiker, på det sättet att han är resonerande och intellektuellt hederlig, som både kan pröva teser och lyssna på argument.  Pär Axel Sahlberg är också själv något av en fritänkare, i alla fall enligt personer i hans närhet.  Kanske var det också just därför han valdes ut av socialministern för att tänka nytt om akutsjukhusen.  "Orädd, receptiv, vågar tänka nytt", säger en politikerkollega.  Som metodistpastor i Trefaldighetskyrkan i Göteborg och Emmanuels församling i Kungsbacka var han före sin riksdagskarriär känd för att kasta fram kontroversiella idéer som andra i församlingen studsade till inför.  - I en del av de grejer han drev låg han tio år före sin tid, berättar pastorskollegan Ragne Fransson i S:t Jacobs kyrka.  Pär Axel Sahlberg var aldrig med i SSU och har inte gått den fackliga banan, utan ser sig själv som lite av en främmande fågel i s-etablissemanget.  - Enstöring låter så oerhört isolerat. Men jag har nog alltid varit lite av vildhjärna, som har kört mitt eget spår.  Att vara en av 349 riksdagspolitiker 50 mil hemifrån utan någon framträdande position är en ganska grå och anonym tillvaro, åtminstone för den som inte räds att synas och höras och är van vid att vara kung i den egna metodistförsamlingen hemma i Kungsbacka.  - I politiken tränar jag mig just nu på något jag har oerhört svårt för - och det är att vara andreman. Det är nyttigt. Men det gör mig också emellanåt fruktansvärt frustrerad. Om det nu går att begripa, säger han och brister ut i ett bullrande skratt.  Varför är det frustrerande?  - Det är frustrerande, för jag tycker inte att jag riktigt fått den chansen att vara den här förstemannen som jag hade velat vara.  Han vräker ut sig i soffan och tar halvliggande ännu en tugga av chokladbollen.  - Dels är jag inte van vid att inte vara försteman, dels är jag inte säker på att jag tycker om det.  Det finns stunder då Pär Axel Sahlberg längtar tillbaka till prästkallet. Framförallt saknar han att predika inför församlingen. Inte så konstigt kanske, för en som uppenbarligen är barnsligt förtjust både i att tänka och prata.  - Jag gillar att förkunna. Men framför allt gillar jag processen när jag ska mejsla ut det som ska bli mitt budskap. Det är oerhört nyttigt för huvudet, att tvingas formulera sig. Man har det delvis i politiken, fast inte så utvecklat som i kyrkan. Det saknar jag nu, efter nio år, säger han och kliar sig i skägget.  Till sist - varför har du skägg?  - För att min fru tycker att jag ser för tjock ut annars! svarar han blixtsnabbt med ännu ett bullrande skratt som ekar ut över riksdagscafét.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev