Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Psykiatri

Forskare tror att personalen skäms

Publicerad: 11 oktober 2013, 05:00

Forskare säger att de som jobbar i den psykiatriska slutenvården smygskäms. Men personal i psykiatrin håller inte med.


Läkare och sjuksköterskor i psykiatrin skäms i smyg för sitt jobb. I  slutänden bidrar skammen till slutenvårdens stora svårigheter att  rekrytera folk.

Smussel med nycklar, undanstoppade eller  överstrukna namnbrickor, en ovilja att bära arbetskläder och  bältessängar gömda längst bort i korridoren.

Allt detta,  kombinerat med ett motstånd mot att vilja prata öppet om det, är tydliga  tecken på att personal i psykiatrin skäms i smyg.

I alla fall  enligt Johan Berlin, docent i företagsekonomi vid Högskolan Väst och  Eric Carlström, docent i offentlig förvaltning vid Sahlgrenska akademin i  Göteborg.

De har redan i tidigare studier sett tecken på att psykiatripersonal skäms i smyg.
Nu  har de fördjupat arbetet genom att agera fluga på väggen på fem  slutenvårdsavdelningar vid universitetssjukhus runt om i landet. Under  ­sammanlagt tre år har de på nära håll tittat och lyssnat på personalens  samtal och sätt att bete sig gentemot såväl varandra som gentemot  patienter. De har dessutom gjort ingående intervjuer.

– Vi såg  att personalen tonade ned, ursäktade, undvek eller dolde föremål som  var utmärkande för miljön de jobbade i. Det är motsatt beteende jämfört  med vad sjukvårdspersonal vanligtvis visar, säger Johan Berlin.
Enligt forskarna beror psykiatripersonalens beteende på att de inte vill leva upp till ihärdiga myter om psykiatrin.

–  Bilden av gamla tiders mentalsjukvård med inhumana metoder,  maktfullkomlighet och förtryck klistrar sig fortfarande fast vid  verksamheten och dem som jobbar där, trots att psykiatrin ser helt  annorlunda ut i dag. Allt som kunde kopplas till den här myten försökte  personalen dölja, säger Eric Carlström.

Personalen gömde undan  nycklar och nyckelkort. Detsamma gällde namnbrickor och  funktionsbrickor, trots sjukhusets interna policy om att de skulle bäras  väl synliga.

– Det fanns en oskriven regel om att inte  skramla med nycklar eller ha dem synliga eftersom det påminde om tiden  då psykiatriska slutenvårdsavdelningar liknade fängelser, säger Johan  Berlin.

I intervjuer sade personalen att de hoppade över  namnbrickan, eller tejpade över efternamnet, eftersom de var oroliga för  hot och våld. Men det motsäger sig själv, enligt forskarna, eftersom  patienten lätt kan ta reda på vem i personalen som har gjort vad och  lista ut vem som är vem genom att begära ut den egna journalen.

–  Vi fick också till svar att personalen ville skapa en familjär anda och  ett jämlikt förhållande med patienten. Man tonade ned sitt  maktöverläge, säger Eric Carlström och tillägger att personalens  motvilja mot att bära arbetskläder var ytterligare exempel på detta.

– Men alla patienter vill kanske inte ha en jämbördig relation med personalen, påpekar Johan Berlin.

Bältessängen, som används för att lugna särskilt utåt­agerande patienter, var också ett känsligt föremål.

Enligt  forskarna kan personalens skam bidra till att det blir svårt att  rekrytera folk till psykiatrin. Att personalen inte vill prata öppet om  sitt beteende, utan skäms i smyg, gör det extra svårt att komma åt  problemen.

– Risken är att det till slut bara är två grupper  som jobbar i psykiatrin. Dels de som har ett genuint intresse för att ge  vård till psykiskt sjuka. Dels de som kommer dit, bara för att  försvinna igen. Det får förödande konsekvenser till väldigt stora  kostnader, säger Eric Carlström och tillägger:

– Jag tror att  man mycket tydligare måste berätta hur framgångsrik mycket psykiatri har  blivit. Om vilken fantastisk utveckling det har varit när det gäller  både terapier och farmaka.

Hur reagerar personal inom psykiatrin på era slutsatser?
–  Vi har fått alla typer av reaktioner. En del bekräftar att det är på  det här sättet. Andra känner sig lite hotade. De tycker att vi skapar  den här problematiken genom att peka på den, säger Johan Berlin och  fortsätter:

– Vi tror precis tvärtom. Genom att skapa  transparens och peka på problemen kan vi kanske öppna beslutsfattares  ögon. Kanske kan de då göra satsningar för att stärka psykiatrins  position och roll i konkurrens med andra verksamheter på sjuk­huset.

KATRIN TRYSELL

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News