Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag15.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Psykiatri

Motvillig student blev professor med passion för mikroskopet

Publicerad: 12 April 2002, 08:34

Som ung gymnasist i Polen ville Sabina Rak helst studera konsthistoria. Men det blev medicin, eftersom hennes mor ansåg att allt annat hade varit slöseri med begåvning. Inför samma vägval hade Sabina Rak valt läkaryrket igen, och dessutom sett till att börja ännu tidigare med sitt livs stora passion - immunologisk allergiforskning.


Likt ett vårtecken upplyser kvällstidningarnas löpsedlar om bästa och nyaste behandling mot pollenallergi utan att spara på superlativen. Hösnuvans högsäsong närmar sig med stormsteg när Dagens Medicin träffar Sabina Rak, adjungerad professor i allergologi vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.   Sabina Rak är en av de forskare som har arbetat med kartläggning av verkningsmekanismerna bakom terapin som många allergologer och patienter i dag sätter sitt hopp till, de så kallade allergivaccinationerna.   Trots att Sabina Rak värjer sig mot positiva överdrifter om behandlingen och understryker att den långt ifrån passar alla, är hon också fast förvissad om att allergins förklaring och framtida behandling ryms inom immunologin. Men under 1980-talet när Sabina Rak arbetade med sin doktorsavhandling hade allergivaccinationerna dåligt rykte.   - Anledningen var inte att terapin fungerade dåligt, utan att vaccinationerna ombesörjdes på fel sätt på en del håll, med allvarliga konsekvenser som följd. Ännu i dag är det viktigt att sprutorna ges av specialister, och det krävs också noggrann uppsikt över patienten en halvtimme efter att injektionen har givits, säger Sabina Rak.   Hennes doktorsavhandling tillförde ny kunskap om denna immunterapi med rötter i 1900-talets början.  - Ganska tidigt visste man att allergivaccinationerna fungerade, men inte hur eller varför, berättar Sabina Rak.   Det var mentorn och handledaren Per Venge, professor i klinisk kemi på Akademiska sjukhuset i Uppsala, som ledde Sabina Rak till den inflammatoriska forskningen och eosinofilerna - de inflammatoriska celler som visat sig spela en viktig roll för de allergiska reaktionerna.   Forskningsfokus hade traditionellt riktats mot antikropparnas betydelse. När ett svenskt forskarlag upptäckte att ECP, ett protein knutet till eosinofilerna, i större utsträckning frisätts under pollensäsongen var det en värdefull nyhet.  I dag tar vi den kunskapen för given, men då var det otroligt upphetsande, säger Sabina Rak, som i sin avhandling spann vidare på dessa fynd.  Hennes forskarlag kunde så småningom visa att immunoterapin fick antalet eosinofiler att sjunka, och man förstod att terapin gjorde nytta genom att dämpa inflammationen.   Sabina Rak har med råge tagit igen att hon startade med forskning relativt sent i karriären. I dag pågår många projekt i hennes regi, och det hon längtar allra mest efter just nu är inte semester utan att starta ännu fler forskningsprojekt. Kollegor vittnar också om imponerande forskningskapacitet, och hennes problem tycks inte vara brist på idéer utan snarare tid att realisera dem alla - ibland får andra rycka in och föra projekten i hamn.  Som chef för allergilaboratoriet på Sahlgrenska universitetssjukhuset brinner hon lite extra för arbetet vid mikroskopet.  Jag står med en fot i den kliniska verkligheten och med den andra i laboratoriet. Det är annars betydligt vanligare att arbeta så i de anglosaxiska länderna, men jag vill verka för att fler ska gå till väga på det sättet. Frågorna ska uppstå i mötet med patienterna och sedan få sin lösning i laboratoriet, säger Sabina Rak som också har mottagning två gånger i veckan.  De forskningsmetodiska åsikterna delar Sabina Rak med många, men det är inget enkelt arbetssätt hon förespråkar.   Den kliniska forskning som Sabina Rak ägnar sig åt med placebokontrollerade studier är mycket resurskrävande. Det krävs att man ska ta hand om patienterna, ofta under flera år, och samtidigt arbeta i laboratoriet. Sabina Rak kan dock dessa båda konster väl, säger Mona Palmqvist som är chef på allergisektionen på Sahlgrenska universitetssjukhuset och den som har tagit över ordförandeklubban efter Sabina Rak i Svenska Föreningen för Allergologi.    Redan under hennes tid som kandidat väcktes Sabina Raks intresse för forskning, men flera saker kom emellan. Som nybliven läkare valde hon att  fly oroligheterna i hemlandet i öst.   Till Sverige kom hon 1969 i sällskap med två väskor med plagg som bara var att slänga, och ett sju dagar gammalt diplom från läkarutbildningen. Svensk sjukvård hade läkarbrist, så arbetslös skulle hon inte gå.  Men jag möttes av en attityd "att här behövs arbetande läkare, forskare det har vi redan", säger Sabina Rak.  Hon slog sig ner i Västerås efter ett par kortare omvägar, och genomförde såväl allmän- som specialisttjänstgöring där. När hon 1978 tillträdde en biträdande överläkartjänst på lasarettets lungmedicinska klinik var hon också nybliven tvåbarnsmor. Det gick bra tack vare förenade krafter: en jämställd make, hjälpsamma grannar, dagmamma och barnflicka. Att det bara blev två månaders mammaledighet är inget att belasta samvetet med, anser hon.  - Jag har visserligen blivit mamma i förbifarten. Men det var aldrig aktuellt för mig att välja karriären framför att bli mamma, säger Sabina Rak.  Hennes två barn har dock inte valt att gå i hennes fotspår. Enligt Sabina Rak är de troligtvis avskräckta på grund av all den tid de har sett sin mamma lägga ner på sitt yrke.  För en läkare i en mindre stad var forskning långt ifrån en given uppgift på 1980-talet. Men att arbeta som lungläkare på medicinkliniken var heller inte tillräckligt för Sabina Rak.  - Min otålighet drev mig vidare och jag ville skaffa mig behörighet också inom allergologi.  Inom allergologin ryms rikligt med intellektuella utmaningar, vilket Sabina Rak såg som en lockelse. Dessutom hade hon alltsedan barndomen fascinerats av och velat veta mer om astma - fadern led av sjukdomen och hon mindes nätter med pipande luftrör.   Sabina Rak bestämde sig för att komplettera sin kompetens inom lungmedicinen med allergologi, som då ännu inte hade fått status som egen specialitet.   Hon packade in barn och barnflicka i den stora Volvon och körde till Stockholm för att stanna där i ett halvår på allergikliniken vid Huddinge universitetssjukhus. Ytterligare ett halvår senare var det dags att lasta Volvon igen, vända färdriktning mot Göteborg och Sahlgrenska universitetssjukhuset som då ansågs ha en av landets bästa allergikliniker.   Sabina Rak återvände till Västerås 1980 med sin nya behörighet som kom väl till användning i arbetet som då pågick där med att bygga upp en fungerande allergiverksamhet.   - Sabina var en av de drivande för att få i gång allergimottagningen här på allvar, det intresse som lungmedicinarna visade för allergologin var annars ganska svalt på den tiden, berättar Christina Heinrich, överläkare på öron-, näs- och halskliniken och i dag ansvarig för allergimottagningen på Centrallasarettet i Västerås.   Till Göteborg och Sahlgrenska universitetssjukhuset kom Sabina Rak 1995, och hon älskar sitt arbete där passionerat.   Hennes år i yrket har varit dynamiska. Allergi som var ett sällsynt fenomen i början av 1900-talet är hundra år senare ett stort problem för folkhälsan. Läran om allergi har fått status som egen specialitet, och immunterapin har fått ett uppsving och har dessutom stor utvecklingspotential. Ännu är vaccinationerna den enda behandling som modifierar immunsystemet och minskar känsligheten för allergen, i motsats till annan terapi som lindrar symtomen.   Sabina Raks karriär och väg mot den adjungerade professorstiteln, som hon fick år 2000, är kantad med val som har legat rätt i tiden. Men hur målmedveten är hon egentligen? Från början inte alls, berättar hon.  - Hade jag fått bestämma själv så hade jag valt något mer konstnärligt, jag ville helst läsa konsthistoria.  Men hennes mamma, som är mycket praktiskt lagd, resonerade att det skulle vara slöseri med betyg  höga betyg som hon ursprungligen hade sett till att få för att glädja mamman.  På så sätt var allt hennes fel redan från början, skrattar Sabina Rak.  På det universitet som låg närmast hemstaden i Polen erbjöds endast två utbildningar, en till lärare och en till läkare. Det avgjorde framtiden.  Läraryrket var helt enkelt uteslutet för mig, den sortens tålamod har jag aldrig haft, säger Sabina Rak.   I dag ångrar hon inte det motvilliga valet.  - Tvärtom, hade jag vetat vad jag vet i dag, hade jag börjat med immunologisk forskning tidigare om det vore möjligt. Det finns inget roligare.   Allra roligast är kontakten med kollegorna och att få möjlighet att utbilda nya unga förmågor, säger Sabina Rak och nickar mot den doktorand som hon delar arbetsrum med.  Åren i slutet av 1980-talet då hon forskade som postdoktorand i London har givit henne en stor kontaktyta internationellt. I fyra års tid var hon ordförande för den vetenskapliga gruppen för allergi och immunologi i European Respiratory Society.   Framgångarna i yrket är ett kvitto på hårt arbete, stark vilja, optimism och passion.  Är det något jag ser en fara i så är det könskvotering. Risken är att kvinnor inte tas på allvar om de får uppdrag på grund av sitt kön. Kompetens och egna meriter måste få avgöra, säger Sabina Rak.    Med knän som turas om att trilskas och värka har Sabina Rak tvingats minska på de internationella uppdragen och resorna utomlands.   Men bara för tillfället, det vänstra knäet är nog på bättringsvägen nu, konstaterar Sabina Rak med en optimism som aldrig tycks svika.

Cecilia Bohlin

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev