Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Psykiatri

Tuire Toivanen sprider kunskap om tortyrens offer i ny bok

Publicerad: 11 september 2014, 12:47

I drygt 20 år har psykiatern Tuire Toivanen arbetat med traumatiserade flyktingar. Nu sammanfattar hon sin kunskap i en ny bok. En viktig lärdom är att kroppen måste tas omhand innan själen kan läka.


Röda Korsets Center för torterade flyktingar ligger vid Medborgarplatsen i Stockholm. Det är stilla och grönskan utanför väntrummet tas upp i möblernas mörkgröna tyg. Dagen före vårt möte spelades VM-semifinalmatchen där värdnationen Brasilien förlorade med 1-7, en match som Tuire Toivanen följt.

– Det blev lite sent i går, jag är ”halvbrasse” så jag har lidit med dem. Men man måste kunna klara av stötar i livet, säger hon.

Det var i början av 1970-talet som hon jobbade sju år i Brasilien och även pluggade skogsekonomi vid universitet i São Paolo. Först vid 33 års ålder började hon läsa till läkare vid Karolinska institutet.

– Det gick rätt fint. Jag hade glädje av mina tidigare studier och förståelse för samband – höjer man räntan här händer något annat i förlängningen, på samma vis som om man påverkar hormonhalten i kroppen så leder det i sin tur till andra effekter, säger hon.

När hon gjorde sin AT placerades hon i invandrartäta förorter – som Fittja och Flemingsberg – eftersom hon, förutom svenska och finska, även behärskar portugisiska, engelska och spanska.

– Jag ägnade också tid åt turkiska när jag jobbade som skolläkare, men japanska var jäkligt svårt. Jag imponeras av mina persisk- och arabisktalande patienter som mödosamt lär sig vårt språk där allt är nytt – grammatik, uttal och tecken, säger hon.

De tre kardinalsymtomen hos torterade är svåra smärtor, ofta i hela kroppen, störd sömn på grund av mardrömmar och nedsatt kognitiv funktion.

– Det finns forskning som visar att de som överlevt tortyr ändå i genomsnitt levde 20 år kortare än andra, på grund av att de trauman som man gått igenom satt spår i kroppen, säger Tuire Toivanen.

Viktigast i arbetet med traumatiserade flyktingar är att skapa ömsesidig tillit.

– Jag fokuserar alltid på vad jag kan göra, och frågar vad de vill ha hjälp med. Men arbetet tar tid, i genomsnitt träffar jag en patient under två års tid. Sedan säger vi adjö när de klarar sig själva i samhället, säger hon.

Arbetsrummet är inrett med färgglada tyger och målningar, men Tuire Toivanen betonar det som inte finns där längre, en brits.

– Det är skamligt! Tidigare kunde jag behandla mina patienters kroppsliga problem, jag är ju allmänläkare i botten, men nu tycker landstinget att det är för dyrt och att det räcker med psykoterapi. Men så fungerar det inte om man utsatts för trauman och tortyr, säger hon och fortsätter:

– Mina patienter vill ha hjälp med sina sociala problem och kroppsliga skador, de vill veta vad det är som gör ont för att kunna känna sig lugna. Man klarar inte av att ta till sig psykoterapi innan kroppen är utredd.

Under de 22 år hon har arbetat med traumatiserade flyktingar har deras ursprungsländer skiftat. I dag kommer de främst från Afghanistan, Irak, Iran, olika nordafrikanska länder som Libyen och Somalia, och förstås, Syrien.

– Vi har pengar från landstinget till att ta emot 250 nyanlända under nästa år, men det räcker ju inte på långa vägar, säger hon.

På frågan om varför hon ägnat sin läkargärning åt dessa patienter rycker hon på axlarna.

– Vem vet? Jag var i mammas mage när hon körde ut mat till soldaterna i de finska krigen och båda mina föräldrar som var krigsveteraner led nog av posttraumatisk stress … Jag vill göra nytta, säger hon.

För tio år sedan antogs Istanbulprotokollet, en överenskommelse som innebär att alla inom vården ska vara uppmärksamma på om någon patient kan ha blivit utsatt för tortyr, vare sig man arbetar som allmänspecialist, gynekolog eller tandläkare.

Tuire Toivanen visar en turkisk bok, Atlas of Torture, med fotografier av människor med tortyrskador: piskade ryggar, blodsprängda ögon, utdragna tänder och rådbråkade händer och fötter.

– Här i Sverige ser vi inte färska tortyrskador på det här sättet, men i Turkiet dokumenteras de för kommande rättsprocesser. I Sverige ser man långtidsföljder av tortyr, sådant som dåliga tänder, tecken på cancer, diabetes, sköldkörtelrubbningar eller hjärt-kärlsjukdomar. Som läkare måste man vara uppmärksam på sådant, säger hon.

På frågan om vad hon själv är mest rädd för svarar hon, efter en stunds betänketid: ”Att bli fattig.”

– Jag ber till Gud varje kväll att jag inte ska drabbas av fattigdom. Jag var invandrare i Brasilien och det var knöligt, men då var jag förhållandevis rik. Mina patienter är de allra fattigaste i vårt samhälle, säger hon.

På frågan om vad hon önskar om hon hade haft makt är hon mycket tydlig.

– Jag vill ge mina patienter svenska vänner, de behöver hjälp att lära sig svenskhet. Gärna att man hade en förmedling som hade detta som tydligt uppdrag, skojar hon.

Hon betonar vikten av mellanmänskliga möten.

– Som psykiater får man lära sig att om man inte riktigt gillar en patient så ska man se till att träffas oftare. På samma sätt skulle det vara bra om personer med rasistiska tankar träffade personer som de tror att de inte tycker om – då skulle de kanske börja tänka annorlunda, säger hon.

De tidigaste traumatiserade patienter som hon träffade, under sin AT, dyker ofta upp i minnet.

– Kvinnan som var hysterisk och pratade om gifter i Irak, eller mannen som hade skador efter att ha fått en flaska uppkörd i ändtarmen ... Jag förstod inte då, men jag gjorde så gott jag kunde, säger Tuire Toivanen.

Hon hoppas på bred spridning av sin bok Utsatt för tortyr – att möta och rehabilitera traumatiserade flyktingar. I boken suckar en socialsekreterare och säger ”Jag är så trött på detta. Det händer alltid något i flyktingars hemländer som gör att de inte orkar studera. Jag tror inte att de vill lära sig svenska.”

– Jag vill att kunskapen om tortyrens följder når inte bara dem som studerar inom vården, utan alla som möter flyktingar – på arbetsförmedlingen, försäkringskassan, migrationsmyndigheten och sociala myndigheter.

Du kallar din bok ditt testamente, vad menar du då?

– Jag har systematiserat min kliniska erfarenhet och konkretiserat vad jag i mötet med mer än tretusen patienter har lärt mig. Nu är det dags att lämna vidare kunskapsskatten och patienterna till en ny generation, säger Tuire Toivanen.

Och när vi skiljs förmanar hon:

– Fokusera nu din artikel på patienterna. Jag har blivit så mycket sedd, det har inte de.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev