Rörelseorganen
Allt mer fokus på biomarkörer vid osteoporos
Publicerad: 15 juni 2017, 09:23
Kristina Åkesson.
Fler kliniska biomarkörer behöver identifieras för osteoporos, benskörhet. Förutom att ge en fingervisning om risken för frakturer lägger de även grunden för nya målriktade terapier.
– Från början var tanken att biomarkörerna skulle hjälpa oss hitta patienter med hög risk för frakturer. Men de visade sig också vara användbara för att identifiera skillnader i bland annat benbildning. Och nu börjar biomarkörerna få en alltmer central roll, säger Kristina Åkesson.
Hon är professor och överläkare vid Skånes universitetssjukhus, och under onsdagseftermiddagen höll hon ett föredrag om biomarkörer för klinisk nytta inom osteoporos.
Hittills har ett tiotal kliniska biomarkörer identifierats som kopplas till osteoporos. Några berör nybildningen av skelettet och andra nedbrytningen. Men det är främst två biomarkörer som rekommenderas för kliniskt bruk, enligt Kristina Åkesson. Båda ingår i olika former av kollagen och den ena heter CTX och speglar nedbrytningen av skelettet. Den andra kallas P1NP och ger i stället en fingervisning om nybildningen.
Men ytterligare biomarkörer behöver identifieras som är mer specifika och kan förutse frakturer på längre sikt. Men det är en svår uppgift, menar Kristina Åkesson.
– Om du bryter ett ben tar läkningen flera veckor eller månader. Och det är mycket svårare att studera omsättningen när processen är så pass långsam. Du har inte samma problem med andra vävnader i kroppen, säger hon.
Dagens biomarkörer har även lagt grunden till den första målriktade terapin mot osteoporos, Prolia (denosumab). Den verkar genom att blockera proteinet RANKL och därmed hämmas nedbrytningen av skelettet. Även en annan human monoklonal antikropp har visat fina resultat i större studier, romosozumab.
– Det verkar som att romosozumab har en mer anabol effekt än denosumab. Det är också något som har upptäckts tack vare biomarkörerna, säger Kristina Åkesson.
Hon fortsätter:
– Med fler läkemedel får vi en annan möjlighet att byta behandlingar. Kanske kan patienten börja med läkemedel som kraftigt stimulerar nybildningen av skelettben för att sedan övergå till ett annat preparat som bevarar effekten. Det är något jag hoppas på.
Läs mer i abstract: