Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Smärta

Diskussionslysten professor opererar gärna i rampljuset

Publicerad: 4 mars 2002, 09:38

Elisabeth Ståhle var den kvinnliga läkarstudenten som stod på sig och tog sig in på männens revir. I dag är hon professor i thoraxkirurgi och slåss för att hjärtsjukvården ska styras av forskning och evidens i stället för känslor och modenycker.


För ungefär 25 år sedan försökte en manlig kollega knuffa bort Elisabeth Ståhle från ett handfat när hon gjorde sig i ordning för att delta som assistent vid en avancerad operation på Gävle sjukhus. De var bägge ivriga läkarstudenter med ambitionen att bli kirurger - bägge ville vara med vid operationen.  - Det var ren konkurrens, det handlade om vem som skulle ge sig. Många tjejer skulle nog ha gått därifrån, men jag tänkte att om jag flyttar mig nu så kan jag lika gärna lägga av, berättar Elisabeth Ståhle, i dag 47 år.  Sedan i november förra året är hon professor i thoraxkirurgi och arbetar vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.  Elisabeth Ståhle flyttade sig alltså inte. När hon tvättat sina händer gick hon till operationssköterskan och bytte ett par snabba ord. Det ledde till att den manlige läkarkandidaten inte fick några operationskläder.  - Ja, så han fick stå där, så här, skrattar hon och sträcker upp händerna i en hjälplös gest för att visa hur han stod med blöta, nytvättade händer i vädret den där gången för drygt 20 år sedan.  - Han blev aldrig kirurg, tillägger hon och försöker rätta till sitt blonda hår som pekar åt olika håll efter förmiddagens två bypassoperationer.  Vägen fram till titeln professor i thoraxkirurgi och till det väldigt stökiga kontor där Elisabeth Ståhle sitter i dag har varit kantad av flera liknande situationer, då hon har tvingats stå på sig för att ta sig fram inom ett traditionellt mansdominerat område. Hon berättar om nedlåtande kommentarer från kollegor och om patienter som brustit i gråt av fruktan för att en ung, kvinnlig kirurg inte skulle kunna operera dem lika bra som en medelålders man.  - Visst har jag ofta blivit motarbetad och bemött med fördomar. Men samtidigt har det alltid funnits personer som varit uppmuntrande. Det gäller att minnas deras ord i stället, säger Elisabeth Ståhle.  Hon tycks vara en person som snarare låter sig sporras än nedslås av motstånd. 1988, att antal år efter handfatsbataljen, disputerade hon i kirurgi med en avhandling om tumörer i tjocktarmen. Året därpå skaffade hon sig specialistkompetens i thoraxkirurgi.  - En anledning till att jag gick vidare till thoraxkirurgi var nog just den attityd jag mötte, att kvinnor på sin höjd kunde vara allmänkirurger. Det fick mig att vilja sikta ännu längre.  Efter hand märkte hon dessutom att hon trivdes mycket bättre med öppna bröstkorgar och blottlagda hjärtan än hon tidigare gjort med tarmar.   - Det var skönt att komma bort från tarmarna. Jag minns fortfarande den där äckliga, söta lukten - Thoraxkirurgi var i stället vackert, hjärtat är en så vacker muskel, säger Elisabeth Ståhle.  Ytterligare en anledning till att hon sökte sig till thoraxkirurgin var att komma bort från de dåliga prognoserna för koloncancer.  - Koloncancer har en dödlighet på ungefär 50 procent, det är tungt. Det kändes sorgligt både att upptäcka sjukdomen och att operera med den kunskapen. När jag kom över till thoraxkirurgin var det helt annorlunda. De patienterna blev så himla friska, de sade hela tiden att det var fantastiskt att slippa smärtan. Det var härligt att kunna erbjuda den hjälpen.   Strax efter att Elisabeth Ståhle fått sin specialistkompetens i thoraxkirurgi åkte hon till Alabama i USA, för att under ett halvår arbeta hos den legendariske thoraxkirurgen professor John Kirklin, som bland annat spelat en avgörande roll för utvecklingen av operationer i hjärt-lungmaskin - en milstolpe inom thoraxkirurgin.   - Visst var det lärorikt, men i ärlighetens namn blev jag inte så imponerad av deras kirurgi. Det som gjorde starkast intryck på mig var att de hade en så hög intellektuell nivå på diskussionerna. Alla läste mycket och förde intensiva vetenskapliga diskussioner.  Att föra intensiva vetenskapliga diskussioner är något som sedan kommit att känneteckna Elisabeth Ståhle själv. I sin forskning ägnar hon sig framför allt åt att skärskåda nyttan av thoraxkirurgi - när och hur den ska utföras.   Två ord som rullar mer eller mindre automatiskt över hennes tunga är "evidensbaserad medicin", det vill säga medicin som bygger på bred   vetenskaplig grund.   - Problemet är att vi oftast snarare är emotionsbaserade än evidensbaserade i arbetet. Det gäller att ta ett steg tillbaka från sin egen entusiasm för att kunna överblicka hur olika typer av operationer faktiskt påverkar patienterna i långa loppet. Det handlar ju om att hela tiden bli bättre, att göra det bättre för patienterna, säger hon.  Av sina kollegor beskrivs hon som en mycket engagerad person som aldrig tvekar att uttrycka sin åsikt, även om den går stick i stäv med den rådande uppfattningen. Det kan ibland väcka visst tumult både inom thoraxkirurgin - där den mesta tiden ägnats åt mer eller mindre fantastiska operationer, vilket lett till en tunn forskartradition - och inom kardiologin som kanske vant sig vid att thoraxkirurger inte lägger sig i vad som pågår utanför operationsrummet. Många uppfattar henne som provokativ - men de flesta är eniga om att hon alltid är mycket väl påläst och insatt i de ämnen hon uttalar sig om.  - Man kan nog kalla mig konfliktorädd. När man jobbar i den här miljön blir man ju inte direkt någon blyg viol. Dessutom tycker jag att debattvillighet ingår i mitt arbete, det är roligt när man får igång ett samtal med  till exempel kardiologer, som ser samma fakta ur ett helt annat perspektiv.  Ett exempel på en sådan diskussion är nyttan eller vådan av att bygga ut verksamheten för ballongvidgning, PTCA. Elisabeth Ståhle menar att man ännu inte på ett övertygande sätt visat att ballongvidgning ger bättre resultat än kirurgi för vissa patienter.  - Det är en oerhörd fara att bygga ut PTCA som man gör nu på många håll i landet. Eftersom mängder av patienter på så vis aldrig ens kommer att visas för en kirurg utan bara träffar kardiologer, blir det ett system som inte går att utvärdera. Det är en olycklig utveckling som absolut inte är evidensbaserad och som vi alltså inte vet hur den påverkar patienterna.  Vissa kirurgkolleger antyder att Elisabeth Ståhle kanske ägnat lite väl mycket tid åt sin forskning. Men egentligen är det först nu, sedan hon fått sin professorstitel, som Elisabeth Ståhle har tid avsatt för forskning. Tidigare har hon huvudsakligen forskat under jourkompledigheter och andra tider, då hon inte varit schemalagd vid operationsbordet.   Lars Rydén, professor i kardiologi på Karolinska sjukhuset i Stockholm, kommenterar kritiken så här:  - Thoraxkirurgi handlar inte bara om att lägga raka, snabba snitt, utan även om att utvärdera verksamheten. Vad det här landet behöver är inte fler machokirurger, utan läkare som Elisabeth Ståhle, som både kan hantverket och har förmågan att tänka efter.   För att svara på hur många hjärtoperationer hon gjort, plockar Elisabeth Ståhle fram en miniräknare ur drivorna av papper. Ungefär 1 500 stycken, kommer hon fram till.   - Även om mycket av det mest avancerade har blivit rutin för mig, som jag nästan inte tänker på längre, så får jag ändå alltid ett adrenalinpåslag och går igång inför varje operation. Och jag känner mig alltid väldigt nöjd efter en lyckad operation.  Vissa operationer drar ut på tiden, men när kroppen är på högvarv märker hon det först när morgonsolen studsar mot domkyrkans torn och skiner in genom operationsrummets fönster.  - Visst kan det vara vackert när gryningen kommer, men mest blir man arg för att man förstår att man snart får en P-bot.   Det är oundvikligt att en del operationer inte lyckas. I dag räknar man med att dödligheten i samband med hjärtoperation är nere i ungefär 1 procent. Det är en rejäl minskning jämfört med 1970-talet, då 15 procent av operationerna slutade med allvarliga komplikationer, eller att patienten dog. Elisabeth Ståhle berättar att 1983, då hon fick sin läkarlegitimation, dog ungefär en patient i veckan i anslutning till en operation i Uppsala.  - Jag minns det första dödsfall jag var med om, det var på min födelsedag. Det är alltid fruktansvärt. Men man lär sig att glömma, med viss   selektion. Jag lärde mig också tidigt att alltid vara enormt noggrann, för att kunna vara säker på att jag alltid gjort mitt bästa.   Den 1 november förra året blev Elisabeth Ståhle professor i thoraxkirurgi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon blev då Sveriges - och förmodligen världens - andra kvinnliga professor i thoraxkirurgi genom tiderna, en månad efter Eva Berglin, som utnämndes till professor i oktober vid Sahlgrenska akademin i Göteborg.   Att Elisabeth Ståhle blev professor i Uppsala förvånade de flesta. Den tidigare professuren, efter pensionerade thoraxkirurgen Axel Henze, låg vilande sedan två år och betraktades inte som aktuell. Elisabeth Ståhle blev i stället erbjuden en professur vid Linköpings universitet, som hon sade sig vilja ta. Då, plötsligt, mitt under sommarmånadernas semestertid, gnisslade de akademiska kvarnarna i Uppsala igång. Förbluffande snabbt meddelades sedan att det var i Uppsala Elisabeth Ståhle skulle bli professor.  - Många trodde att det var utpressning, men det var det inte. Hur som helst var det bra, jag ville inte tappa förankringen här i Uppsala och tappa allt som faktiskt byggts upp här under flera år, säger Elisabeth Ståhle.   En sak som Elisabeth Ståhle länge kämpat för är att den thoraxkirurgiska forskningen ska tilldelas mer pengar. Hon beskriver det som ett moment 22. Eftersom den thoraxkirurgiska forskningen aldrig byggts upp i någon större omfattning, finns det inte så många stora, allmänt erkända projekt att söka pengar för. Och utan pengar är det svårt att bygga upp stora, allmänt erkända projekt.  - Det blir en negativ spiral, och jag kan också tycka att de som beviljar pengar inte riktigt följt med i vad som hänt inom thoraxkirurgin, att de inte förstår behovet av forskning, säger hon upprört.  Lars Rydén, som är ordförande i Hjärt-lungfondens vetenskapliga nämnd och därmed har inflytande över hur forskningspengar fördelas, bekräftar att den thoraxkirurgiska forskningen förmodligen skulle få mer pengar om den bara var bättre utbyggd.  - Thoraxkirurgin har fått en hel del extra medel den senaste tiden. Men det hjälper ju inte bara med mer pengar, det måste också finnas bra forskare som kan använda dem. Mitt svar till Elisabeth Ståhle är att om det fanns fler som hon, skulle det inte vara något problem. Hon måste alltså klona sig och sina gelikar, säger han.  I Elisabeth Ståhles rum kikar George Clooney fram, skådespelaren som bland annat spelar spektakulär läkare i tv-programmet Cityakuten. Hon har använder en bild av honom som skärmsläckare på datorn.  - Jag brukar rekommendera mina studenter att titta på Cityakuten på fritiden, det kan vara bra som inspiration, förklarar hon med ett leende.  På frågan vad hon själv gör på fritiden skrattar hon först till svar och säger att det egentligen inte blir någon fritid. Men i bokhyllan ligger en skvallertidning där en allt annat än allvarligt forskande Elisabeth Ståhle syns dansa på en kändisfest tillsammans med kompisen och skådespelerskan Carina Lidbom. Och strax bredvid ligger välanvända sjökort över den grekiska arkipelagen.  - Segling försöker jag hinna med på våren och hösten. Men det är ju mer semester än fritid. Annars är det nog så att jag arbetar nästan hela tiden.    Arbetet börjar åter göra sig påmint. Innan det blir för sent ska hon träffa de två patienter som ligger och väntar på att opereras av henne i morgon.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev