Hundra bollar i luften med hård planering

När Kristina Teär Fahnehjelm var sex år vårdades hon på sjukhus för brusten blindtarm. Det var på den tiden då föräldrar inte fick vara med sina barn på sjukhus. En snäll sjuksköterska, Lena, lät henne följa med på besök i de andra sjuksalarna när hon skulle sätta dropp. Kanske var det då Kristina Teär Fahnehjelm bestämde sig för att bli läkare.  AT  på sjukhuset i Bollnäs. Direkt efter legitimationen fick hon vikariat på en ögonklinik.  ST  . I februari 1994 blev hon färdig ögonspecialist och fick jobb på S:t Eriks ögonsjukhus i Stockholm. I rask takt kom sedan barn nummer fyra och fem.  PKU  -testet som tas på alla nyfödda barn.  USA  som hon ett tag hade tänkt. Men några dagar senare har hon tänkt efter och mejlar:

När hon berättar om vägen fram till den position hon har i dag är det en beskrivning av flera avgörande händelser, men ganska få medvetna beslut.

Hennes föräldrar kommer från Estland – från familjer som splittrades under andra världskriget och som flydde hals över huvud under brinnande kring.

– De blev av med allting, all egendom, alla pengar. Därför blev det man hade i huvudet, det vill säga sin utbildning, så viktigt, säger Kristina Teär Fahnehjelm.

Redan direkt efter gymnasiet, 1979, sökte hon in på läkarprogrammet men blev bortlottad. Därför jobbade hon ett halvår som lärarvikarie i väntan på nästa ansökningsomgång. I klassen gick en blind flicka, en av de första i kommunen som gick i en vanlig skola och inte på specialskolan för synskadade, Tomtebodaskolan, i Solna. Mötet med den blinda flickan blev kanske impulsen till nästa karriärbeslut – att bli ögonläkare.

Efter halvåret som lärarvikarie kom Kristina Teär Fahnehjelm in på läkarlinjen och gjorde så småningom sin

– Första sommaren var pest, jag fick sitta på ett mörkt rum och bedöma nyopererade patienter inför utskrivning. Deras hornhinnor var svullna och det var svårt att se ögonbottnarna. Jag var på vippen att sluta, men sedan kom alla tillbaka från semestrarna, då blev det annorlunda.

Under den här tiden ville Kristina Teär Fahnehjelm och hennes man bilda familj – något som visade sig vara mycket svårare än de hade trott.

– Det tog ett bra tag, två och ett halvt år, innan jag blev gravid. Jag var 28 år då och hade hunnit gå igenom fertilitetsutredning. Det var en oerhört tung tid, och det har gjort att man får ett lite annat perspektiv på livet, säger hon.

– Utbildning och arbete är viktigt, men det är inte allt. Det är alltid barnen som kommer först.

Barnen blev till slut fem till antalet, först fyra flickor, varav ett tvillingpar, och sedan en pojke på slutet. I dag är de 17, 15, 15, 13 och 11 år gamla.

Medan de tre första barnen var små gjorde Kristina Teär Fahnehjelm sin

Nästa oplanerade karriärsteg tog sin början när Kristina Teär Fahnehjelm vikarierade som ögonläkare på Tomtebodaskolan. En treårig blind flicka med optikushypoplasi, missbildad synnerv, gjorde starkt intryck. Mötet med Kerstin Strömland, som forskat mycket kring fosterskadande ämnen som neurosedyn, gav en ytterligare impuls att börja forska.

– Att det fanns forskning kring detta med ämnen som kan påverka fostrets öga under graviditeten – det tyckte jag var väldigt intressant. Jag fick vara med i ett nystartat projekt där man skulle undersöka barn till mödrar som ätit medicin mot epilepsi under graviditeten. Jag började forska på kvällar och helger och lade ner ganska mycket av min fritid på det, berättar hon.

– Min pappa disputerade när jag var elva, han är agronomie doktor och forskar om lingon. Jag märkte själv snabbt att forskningen vidgar vyer och ger mycket tillbaka.

Arbetet på Tomteboda fortsatte med undersökningar av ett 30-tal barn som drabbats av optikushypoplasi.

– Det är en av de vanligaste orsakerna till synskada hos barn, men man vet inte varför skadan uppstår, säger Kristina Teär Fahnehjelm.

– Vi gjorde noggranna utredningar. Några mammor hade ätit medel mot depression och druckit mycket alkohol.

Nästa forskningsprojekt blev en studie om toxoplasma gondii, en parasit som kan ge upphov till ögonskador under fosterstadiet.

– Vi plussade på en fråga om antikroppar mot toxoplasmos i

Det visade sig att 3 av 40 000 barn hade toxoplasmos och hade eller fick förändringar i ögonen.

– Efter det infördes rekommendationer om att man inte ska äta rått eller otillräckligt tillagat kött.

Hennes största forskningsprojekt efter disputationen har rört ögonkomplikationer hos barn som stamcellstransplanterats, till exempel på grund av leukemi, eller som har svåra ämnesomsättningssjukdomar.

I dag delar Kristina Teär Fahnehjelm sin tid mellan jobbet – hon är överläkare på S:t Eriks ögonsjukhus – med forskningen. Hon vikarierar också som föreläsare på läkarprogrammets grundkurs på Karolinska institutet och handleder dessutom en doktorand.

– En fördel med att forska och undervisa är att det tvingar mig att läsa mycket, att hänga med i det som rapporteras. Det är kul att undervisa unga personer, de är otroligt ambitiösa och lättlärda.

Kristina Teär Fahnehjelm har svårt att ta på sig rollen som karriärcoach och komma med goda råd.

– Men många som utbildar sig väntar länge med att börja bilda familj. Mitt i karriärtänket ska man inte glömma det.

För henne själv handlar det mycket om prioriteringar och om att välja bort sådant som inte är viktigt i livet.

– Tv, till exempel, ser jag bara när jag stryker skjortor. Forskat har jag alltid gjort när jag fått en stund över, det blir lite som en hobby. Barnen är så vana vid det, de har vuxit upp med att jag alltid har med mig min bärbara dator och referenspärmar, även ute i skärgården på sommaren.

Hon berättar om när sonen skulle göra en teckning av sin mammas arbete som ögonläkare och forskare. Det blev en dator med massor av sladdar hit och dit – inga sjukhus, inga patienter. En annan gång, inför disputationen, skulle hon redogöra lite populärvetenskapligt för sin forskning och läste upp föredraget hemma för barnen.

Efter att ha lyssnat på hela dragningen sträckte ett av barnen upp handen. "Ja, en intresserad fråga!" tänkte Kristina Teär Fahnehjelm. Men det den frågvisa ville veta var detta: "Vilken kennel ska vi köpa hunden ifrån?"

Barnen, som länge tjatat om en hund, fick nämligen alltid höra "nej nej, det går inte nu. Men när jag har disputerat – då kanske ni kan få en hund."

För att få tillvaron att gå ihop har stödet från maken Magnus varit avgörande. Morföräldrarnas hjälp med barnpassning var också viktig, främst när barnen var mindre.

Under småbarnsåren hade familjen också hjälp av au pair-flickor från Estland, medan Kristina Teär Fahnehjelm hela tiden jobbat deltid, med undantag för drygt ett halvårs ledighet med varje nyfött barn.

– Vi har också haft tur att ha friska barn, de har lätt för sig i skolan och tennisen fyller deras fritid.

Arbetsfördelningen hemma beskriver hon själv som "traditionell". Maken tar hand om båten och bilen och skjutsar barnen till och från tennistävlingar. Dessutom hjälper han till med datasupport.

– Det är jag som handlar, tvättar och lagar mat. Barnen hjälper ofta till med att städa hela huset, mot en liten ersättning, säger Kristina Teär Fahnehjelm.

Förstående chefer, varav flera själva har många barn, har hjälpt till att få vardagen att fungera.

– Man måste vara lite ödmjuk inför livet, jag ser ju i jobbet en del oerhört sjuka barn, man vet aldrig vad man kommer att ställas inför. Det gäller att njuta av livet och leva för stunden, säger hon.

– Fast det låter kanske inte som att jag gör det…

På frågan om det finns något hon ångrar med sitt val av karriär och sätt att leva svarar Kristina Teär Fahnehjelm först nej, eller kanske att hon aldrig åkte iväg och pluggade i

– Om jag ångrar något… En lillebror till Alexander hade varit lite kul.