Rapport dömer ut smärtvården

Sveriges Kommuner och Landsting gav förra året en grupp smärtspecialister i uppdrag att kartlägga vilka förutsättningar olika landsting ger för diagnostik, behandling och rehabilitering av patienter med långvarig smärta. Nu presenteras resultatet i rapporten Nationellt uppdrag: Smärta.

Den visar att handläggning av långvarig smärta nationellt är ostrukturerad och spretig inom såväl primär som specialistvård. Och att det finns bristande kompetens när det gäller handläggning av långvarig smärta inom primärvård – men även inom den specialiserade vården.

– Det saknas långsiktighet och stabilitet och organiserat samarbete mellan vårdnivåer, vilket är en förutsättning för att få en långsiktig vård för de här patienterna, säger Clas Mannheimer som är professor och medicinskt ansvarig för smärtcentrum i Kungälv och en av experterna bakom rapporten.

– Det här är allvarligt. Vilken vård du får – om du får någon vård överhuvudtaget – beror på var du bor. Det förefaller som om Västra götalandsregionen och Stockholm sticker ut negativt, men vad det beror på har vi ingen bra förklaring till, fortsätter han.

Resultaten visar även att det ofta saknas skriftliga uppdrag från huvudmän om vad som för ingå i smärtvården.  Det saknas också heltäckande kvalitetsregister och regionala kunskapscentra.

Nu vill expertgruppen bakom rapporten se ett nationellt programråd för smärta, på samma sätt som det finns för till exempel diabetes och stroke. Förhoppningen är att det ska skapa förutsättningar för en nationellt jämlik vård och gemensamma behandlingsrekommendationer och rekommendationer kring vårdnivåer för olika smärtproblem.

Clas Mannheimer och de andra i gruppen vill också att smärtvården ska struktureras i fyra nivåer, där nivå ett är primärvården och nivå fyra utgörs av multidisciplinära smärtcentra och kunskapscentra som ska finnas i varje sjukvårdsregion och fungera som stöd för övriga vårdnivåer.

– Vi vill bedriva en effektiv smärtvård och då är det avgörande att det finns smärtvård överallt i landet och att vi har något så när liknande syn på vilka tillstånd vi ska behandla och på vilken vårdnivå.

KATRIN TRYSELL