Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Smärta

”Synliggör den osynliga smärtan”

Publicerad: 21 oktober 2016, 05:00

Långvarig smärta kan inte behandlas enligt de principer som gäller vid akut eller cancerrelaterad smärta, skriver Emmanuel Bäckryd.


Ämnen i artikeln:

SmärtaSBU

Trots att var femte svensk lider av långvarig smärta, och trots att SBU år 2006 konstaterade att de direkt och indirekta kostnaderna för långvarig smärta uppgår till drygt 80 miljarder kronor per år, fortsätter smärtmedicinen att föra en relativt anonym tillvaro i svensk sjukvård. Vilka faktorer ligger bakom detta osynliggörande? Varför pratas det inte mer om långvarig smärta i sjukvården, om det nu är så vanligt?

En viktig förklaring är förmodligen att smärtmedicinen går ”på tvärs” mot den klassiska indelningen av medicinska specialiteter och därför inte naturligt ”platsar” inom vårdutbildningarnas läroplaner. Smärtpatienterna finns överallt, inom samtliga kirurgiska och medicinska specialiteter, på vårdcentraler och beroendemottagningar, bland gamla och unga, och just därför har smärtan blivit ingens ansvar.

Just därför har smärtan blivit ingens ansvar.

Akut smärta, och inte minst smärta i samband med kirurgi, har av naturliga skäl varit uppmärksammad genom historien. Anestesins framväxt som medicinsk specialitet under 1900-talet kan ur det perspektivet betecknas som en framgångssaga. Även behandlingen av cancersmärta har påtagligt förbättrats, inte minst genom lanseringen av WHO:s enkla behandlingstrappa, med morfin som det avgörande tredje steget, år 1986.

Mot bakgrund av dessa medicinska framgångar kanske det inte är så konstigt att man försökt behandla långvarig smärta med metoder lånade från anestesin respektive onkologin. Till exempel var det vanligt förr med upprepade ”blockader” med lokalbedövning. Det har man i stort sett slutat med, eftersom effekterna inte är goda. I stället har man, framför allt i USA, i tilltagande grad börjat behandla långvarig smärta med opioider. Där har man alltså uppmärksammat den långvariga smärtan, vilket är positivt, men i sin vilja att göra gott har man relativt okritiskt överfört behandlingsprinciper från akutsjukvård och onkologi till den långvariga smärtan. Resultatet har blivit en dramatisk ökning av opioidförskrivningen i USA, med larmrapporter om beroendeproblem och en ökande narkotikarelaterad dödlighet.

Den bistra sanningen är att vi inte har speciellt effektiva läkemedel mot långvarig smärta. Att ta till lokalbedövningssprutan eller opioidreceptet hjälper ofta föga. Långvarig smärta kan inte behandlas enligt de principer som gäller vid akut eller cancerrelaterad smärta.

Vad behöver då göras? Tre saker:

1) Stärk smärtmedicinens plats i vårdutbildningarna! Att 20 procent av befolkningen har långvarig smärta, och att två av tre patienter med avancerad cancer har ont, torde räcka som motivering.

2) Implementera Socialstyrelsens rapport från 1994 gällande behovet av multidisciplinära smärtkliniker! Detta har endast genomförts på några få ställen i landet.

3) Prioritera smärtforskningen! Eftersom smärtpatienter återfinns överallt i sjukvården skulle bättre kunskaper om den långvariga smärtans mekanismer, och på sikt bättre behandlingsmetoder, gagna väldigt många patienter.

Utbildning, infrastruktur och forskning: Synliggör den osynliga smärtan!

EMMANUEL BÄCKRYD

Ämnen i artikeln:

SmärtaSBU

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev