Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Digitalisering

Fernvall vill fortsätta utmana trots åtta år av framgångar

Publicerad: 10 mars 2003, 13:45

Hon ser det som sin uppgift att utmana och ifrågasätta och är inte rädd för konflikter. I åtta år har Eva Fernvall varit ordförande för Vårdförbundet. Under de åren har medlemmarnas löner förbättrats kraftigt och yrkesrollen har förändrats. Men ännu finns det mycket kvar för henne att göra.


För Vårdförbundets ordförande Eva Fernvall började den fackliga kampen för 25 år sedan. Sedan 1985 arbetar hon på heltid på Vårdförbundet i Stockholm.  Nästan 20 år på samma arbetsplats är nog tillräckligt för att de flesta skulle tröttna och uppleva att jobbet går på rutin. Men Eva Fernvall spelar i en annan liga.  - Det låter klyschigt - men jag kan faktiskt inte komma ihåg en enda dag när det har känts tråkigt att gå till jobbet, säger hon.  Det fackliga engagemanget väcktes tidigt. Den 25-åriga Eva Fernvall jobbade som biomedicinsk analytiker på Danderyds sjukhus när man 1978 beslutade att genomföra en datorisering av kemlabbet. Cheferna, som var läkare, ville genomföra förändringarna utan att lyssna på vad personalen på arbetsplatsen egentligen tyckte och tänkte.  - Det var så frustrerande att stå där med massor av kunskap som ingen såg. Det var mitt eget yrkeskunnande jag ville strida för, förklarar Eva Fernvall.  I den andan har det sedan fortsatt. 1985 blev kalmariten Eva Fernvall ordförande för Vårdförbundet i Stockholm. Ett år senare valdes hon in i förbundsstyrelsen och 1994 tog hon över ledningen för hela förbundet efter dåvarande förbundsordföranden, Inger Ohlsson. Sedan dess har hon med framgång axlat rollen som sjuksköterskornas främsta härförare.  - Det är hela tiden tron på individen som varit vägledande för mig. Medarbetarna på arbetsplatsen ska ha inflytande, eftersom det är på arbetsplatsen man har kunskapen om hur man kan förändra saker och ting.  När hon tillträdde som ordförande hade sjuksköterskorna under flera år fört en fruktlös kamp för högre löner.  1994 tjänade en sjuksköterska i genomsnitt 14750 kronor i månaden. Men sedan den individuella lönemodellen infördes har sjuksköterskorna lyckats lyfta sina löner med 46 procent. Förra året låg genomsnittslönen på 21530 kronor.  Men Eva Fernvall hävdar att hon inte kan ta åt sig äran för detta och att hon självklart inte arbetat ensam med dessa frågor.  - Ingen ordförande kan vara bättre eller sämre än sin organisation, säger hon.  I stället är det tre faktorer som Eva Fernvall anser har drivit fram den succéartade löneutvecklingen: sjuksköterskebristen, konkurrensen från bemanningsföretagen och avtalet om individbaserade löner. Men lönespridningen är fortfarande iögonfallande liten.  - Ska vi få en bättre lönespridning måste vi våga satsa på vissa grupper. Kvinnor vill ofta ses som ett kollektiv där alla ska höjas samtidigt. Det är ingen långsiktig strategi, eftersom det blir lätt för arbetsgivaren att säga att man inte har råd, säger Eva Fernvall.  Själv ser hon dock inte löneutvecklingen som förbundets absolut största framgång under de senaste åren. Minst lika viktigt är hur sjuksköterskornas självkänsla och syn på sin egen yrkesroll förändrats.  Bilden av läkaren som förmyndare över det anonyma sjuksköterskekollektivet är inte längre självklar.  - Förut skrev tidningarna alltid bara om "de stackars sjuksköterskorna med de låga lönerna". Nu beskrivs de oftare som professionella yrkesutövare med ett stort ansvar och en egen kompetens som måste tas till vara, säger Eva Fernvall.  Dessutom pekar hon på att Vårdförbundet har tagit steget från traditionellt fackförbund till att bli en organisation som sätter in de egna medlemmarna i ett större sammanhang - till exempel när det gäller hur vården ska organiseras och utvecklas.  Samtidigt tycker hon att den svåraste men på många sätt viktigaste utmaningen fortfarande finns kvar: att förändra sjukvårdsapparaten i grunden.  Enligt Eva Fernvall måste man nämligen ifrågasätta de hierarkier och det förvaltningstänkande som präglar vardagen ute på arbetsplatserna om hälso- och sjukvården ska utvecklas och moderniseras.  - Sjukvårdens uppbyggnad ser fortfarande ut som på 1950- och 60-talen. Det är en stelbent och onödigt komplex organisation som ofta utgår från vårdens behov snarare än patientens. Enormt mycket energi går förlorad för att man inte vet vem som egentligen har mandat att fatta beslut om vad, säger hon.  Eva Fernvall är inte rädd för att säga det osägbara och bryta mot innötta tabun. Ett exempel var när hon tillsammans med Läkarförbundets dåvarande vd, Anders Milton, i en debattartikel 1997 hävdade att landstingen spelat ut sin roll och att fler privata vårdgivare skulle ta över sjukhus och personal.  Eva Fernvall har även pekat på att sjukvården inte nödvändigtvis behöver mer pengar - det viktigaste är i stället att effektivisera verksamheten.  Utspelen har inte bara retat det politiska etablissemanget och arbetsgivarna. De har periodvis också orsakat stark och öppen kritik från de egna leden. Trots detta verkar Eva Fernvalls ställning som sjuksköterskornas frontfigur självklar, intakt och utan sprickor.  - Om jag bara skulle tycka saker som alla håller med om skulle jag inte sköta mitt uppdrag. Som anställd är man en del av systemet, vilket ofta innebär ett slags skygglappstänkande. Min uppgift är att se omvärlden, säger hon.  Att hon lyckats stå stadigt och behålla sitt mandat även när det blåst kraftigt förklarar Eva Fernvall med att hon är bra på att ta in synpunkter, även om de går stick i stäv med hennes egna.  - Det viktiga är att tillåta de olika åsikter som finns. Sedan måste man kunna argumentera och förklara. Jag blir inte obekväm utan snarast driven och stimulerad av oliktänkande, säger hon.  Ofta beskrivs Eva Fernvall som tuff och orädd. Hon sticker gärna ut hakan och duckar inte för politiker eller andra tunga makthavare.  Frågan om vad hon egentligen tycker om socialminister Lars Engqvist (s) möter heller ingen tvekan. Hon tror att vården mår bra av en socialminister som vågar sätta ned foten och fatta beslut.  - Men samtidigt står Lars Engqvist för ett väldigt patriarkalt tänkande där den manliga strukturen hela tiden styr. Detta är tydligt i diskussionerna kring primärvården, där han fokuserar på allmänläkaren i stället för att se till teamet och helheten.  Eva Fernvall ser det som sin uppgift att synas, utmana och ifrågasätta. En artikelsökning i databaserna Mediearkivet och Affärsdata, som publicerar artiklar från svenska nyhetstidningar och nyhetsbyråer, ger 604 träffar på Eva Fernvall under de senaste fyra åren. Det kan jämföras med 210 träffar om man under samma period i stället söker på Bernhard Grewin, ordförande för Läkarförbundet sedan 1998.  Hon beskriver sig själv som en blandning av ideolog och realpolitiker. Mer eller mindre strukturerade idéer kan dyka upp i alla möjliga udda sammanhang - på en konferens eller vid frukostbordet. Samtidigt är hon resultatinriktad och då måste man ibland våga kompromissa.  - I publika sammanhang är det liv och luft för mig att vara tuff. Men på det personliga planet är jag lika rädd som alla andra. Om jag till exempel måste prata med någon medarbetare som det har varit problem med känner jag mig nog lika liten som alla andra, säger Eva Fernvall.  Om drygt två år ska Vårdförbundet välja ordförande ännu en gång. Eva Fernvall har ännu inte beslutat om hon ska ställa upp till omval. Hon har vikt halva sitt liv åt den fackliga kampen - ändå känner hon att det finns mycket kvar att göra.  - Men det finns självklart en gräns för hur länge man kan sitta som ordförande. Risken är att man blir bekväm och till slut utgår från givna frågeställningar i stället för att tänka själv. Jag kan erkänna att jag inte upplever att jag får lika många utmaningar i dag som för åtta år sedan.  Vid flera tillfällen har Eva Fernvall nämnts som en framtida tänkbar minister i regeringen. Själv avfärdar hon med en axelryckning tankarna som rena spekulationer.  Hon pekar på att hon inte är partipolitiskt bunden - även om hon röstar på socialdemokraterna - och att en rent politisk karriär inte ingår i hennes framtidsplaner. Och skulle Eva Fernvall sluta som ordförande vill hon ändå inte lämna vården helt.  - Jag blir lycklig av att komma in i olika sjukhusmiljöer. Jag känner kamratskapen och sedan händer det ju så enormt mycket spännande inom den här världen. Visst kan jag tänka mig andra uppdrag - men på rak arm är det svårt att komma på något som är lika roligt som det jag gör i dag.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev