Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Ekonomi

Respekterad arbetsmyra tror på vården

Publicerad: 25 november 2003, 13:21

Doldisen Roger Molin, Lars Isakssons högra hand och en gärna sedd gäst hos socialministern, har blivit något av Landstingsförbundets informella chefsideolog. Nu efterlyser han en debatt om ett tak för sjukskrivningskostnaderna och sänkta ersättningsnivåer för att klara finansieringen av svensk sjukvård.


När en journalist på jakt efter kommentarer vill veta var Landstingsförbundet står i någon brännande aktuell sjukvårdspolitisk fråga, hänvisas han eller hon påfallande ofta till en biträdande avdelningschef på förbundets avdelning för hälso- och sjukvårdspolitik.  Till en lågmäld herre på 55 år med rödbruna glasögon och tunt rödlätt skägg.  Till Roger Molin.  För den breda svenska allmänheten är han förmodligen totalt okänd. Men Roger Molin är en av de viktigaste makthavarna i Sjukvårdssverige.  Sin betydelse bygger han inte på traditionella beslutsbefogenheter. Utan på osedvanliga kunskaper om svensk sjukvård, parade med en förmåga att sätta in dagsaktuella frågor i ett större sammanhang och snabbt formulera Landstingsförbundets principiella linje.  Detta gör att han gärna anlitas av medierna. Men han är också personligt bollplank för Landstingsförbundets ordförande, Lars Isaksson (s), i några av de viktigaste sjukvårdspolitiska frågorna i dag: vårdgarantin, valfriheten, den nationella handlingsplanen, tillgänglighetsöverenskommelsen och de årliga Dagmar-förhandlingarna.  Det är till exempel Roger Molin som är hjärnan bakom det förslag om en vinstdelningsmodell för sjukskrivningarna, det vill säga att landstingen får del av det överskott som uppstår om de lyckas sänka sjukskrivningskostnaderna, som Lars Isaksson och Ilmar Reepalu lanserade för statsminister Göran Persson när tungviktarna på svensk arbetsmarknad nyligen pratade tillväxt med regeringen.  - Lasse och jag har alltid haft lätt för att förstå varandra. Vi har ju drivit en del frågor tillsammans som varit högaktuella de senaste åren.  Är du Landstingsförbundets chefsideolog?

- Nja, det där är ju väldigt svårt att säga. Jag har varit motor i en del av det utvecklingsarbete som har skett på förbundet. Men därifrån till att leva upp till den typen av etiketter tror jag är svårt.  På vilket sätt har du varit motor?

- På så sätt att jag har väckt en del av de här idéerna väldigt tidigt och sedan förankrat dem både på förbundet och utåt. Sedan har det också gett resultat i den nationella hälso- och sjukvårdspolitiken.  På socialdepartementet väcker han också respekt. Statssekreterare Mikael Sjöberg (s) och dennes närmaste krets av tjänstemän möter honom i tuffa förhandlingar. Men departementet använder också Roger Molins kunskaper och rapporter i sitt interna arbete. De sägs vara "guld värda".  När regeringen skulle mejsla ut den nationella handlingsplanen för sjukvården kallades Roger Molin till departementet av socialminister Lars Engvist (s) för att skriva propositionen.  - Det var bra att få personliga relationer till Lars Engqvist och Mikael Sjöberg. Sådana kontakter har man alltid nytta av.  Vad tycker du om Lars Engqvist?

- Lars Engqvist har gett sjukvårdsfrågorna en stark ideologisk prägel, vilket jag tror är bra, så att vi inte slarvar bort de värden som finns i en solidariskt finansierad hälso- och sjukvård med vård på lika villkor. Framför allt att han har visat på farorna med försäkringsfinansierad sjuk- och hälsovård, som syftar till att skapa en ojämlik vård.   Från balkongen på tolfte våningen i Landstingsförbundets lokaler på Hornsgatan på Södermalm i Stockholm är utsikten över Riddarfjärden, Stadshuset och Gamla stan inget annat än magnifik.  Några våningar ner sitter biträdande chefen på avdelningen för hälso- och sjukvårdspolitik och trycker i ett trångt litet kyffe till rum med den kompakta husfasaden mot Gulddragargränd som enda blickfång. Inte mycket att titta på.  Så Roger Molin begraver sig hellre i de travar av rapporter som belamrar hans överlastade skrivbord. Eller plitar in ännu ett möte i den fullklottrade veckokalendern. Han är avspänt klädd, med gråsvart kavaj och pikétröja som i alltför många tvättar blekts till någon odefinierbar brun nyans. Då och då kliar han sig i det rödlätta skägget, medan han filosoferar kring hälso- och sjukvårdens utveckling.  Hans mobiltelefon är i princip ständigt påslagen, men lägger av efter tio minuters pratande. Det är inget fiffigt påfund av ekonomienheten, utan beror på alltför flitigt och långvarigt användande.  - Man skulle väl byta, men det är ju så jäkla svårt att komma sig för med sådant där. Så länge saker och ting funkar så kör man vidare, urskuldar han sig med en axelryckning och kliar sig än en gång i skägget.  I Borlänge jobbar man på Domnarvets järnverk efter skolan. Så är det bara. Roger Molin slet under några ynglingaår på sintringsverket, på stålverket och på valsverket för att tjäna ihop till brödfödan. Men han var ingen född grovarbetare.  - Skiftgången slet hårt på mig. Och jag hade alltid en vag dragning till universitetet. Så jag började läsa sociologi precis som alla andra på 1970-talet.  Därefter följde statistik och en doktorsexamen i företagsekonomi. Efter 14 år som forskare i företagsdemokrati på företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet bytte ekonomie doktorn dock inriktning, från företagsdemokrati till hälso- och sjukvård. Han tog jobb som utredare på Landstinget i Uppsala län 1990, blev utredningschef på Landstinget Dalarna 1993 och kom till Landstingsförbundet 1997 som biträdande chef på avdelningen för hälso- och sjukvårdspolitik.  Sedan dess har han successivt stärkt sin position, internt på Landstingsförbundet och externt i sjukvårdssektorn. I fjol hamnade han på plats nummer åtta när Dagens Medicin rankade de 100 mäktigaste i svensk sjukvård, före både sin chef och sin vd.  Människor i hans omgivning beskriver Roger Molin som "oerhört upptagen av sitt arbete". "Han kan vara lite ensidig, pratar helst jobb och väldigt lite om annat", säger en person.  Är du en tråkmåns?

- Hahaha - vilka frågor! Jag är nog så långt ifrån en tråkmåns man kan komma, gapskrattar han.  Och för att motbevisa detta avslöjar Roger Molin att han "är förtjust" i att plocka svamp i skogen. I nästa andetag medger han att svampplockning ägnar man sig endast åt en begränsad tid på året.  - Det är klart, jag är ivrig på arbete, det måste jag ju tillstå. Och träffar man mig på arbetstid - då har jag betalt för att jobba. De senaste tio åren har arbetet gett mig väldigt mycket.  Det finns dock stunder då Landstingsförbundets store tänkare tröttnar på att ständigt tänka och längtar tillbaka till mer konkreta arbetsuppgifter på Domnarvets järnverk i Borlänge.  - I det här arbetet dröjer det ibland väldigt länge innan man ser något resultat. Men när man hade valsat sina plåtar på verket, vare sig det hade gått bra eller dåligt den dagen, var man färdig när man gick hem.  - Å andra sidan brinner jag i dag för svensk hälso- och sjukvård. Jag tycker verkligen att den utvecklas i positiv riktning hela tiden.  Inte ett helt oväntat uttalande från en person som i dessa tider av ständiga larmrapporter om sjukvårdens och landstingens kris gjort till sin mission att ständigt rycka ut i mediedebatten med blixtsnabba och faktaspäckade uttalanden om att de svenska landstingen aldrig tidigare utfört så mycket sjukvård för så lite pengar.  När Svenskt näringsliv i den omdebatterade boken "Den sjuka vården" dömer ut produktiviteten i svensk sjukvård rabblar Roger Molin siffror om hur antalet starroperationer tredubblats det senaste decenniet. När Läkarförbundet larmar om att pengarna som delats ut i samband med den nationella handlingsplanen inte går att spåra till satsningar i primärvården, skickas Roger Molin ut för att klargöra att landstingen helt följer den uppgjorda tabellen på antal examinerade allmänläkare. Och när debatten om landstingens misslyckande med psykvården rasar som värst inflikar Roger Molin att det inte är något som helst fel på landstingens psykiatriska vård.  - Det kan låta väldigt polemiskt, men psykiatrin som medicinsk specialitet har gett väldigt goda resultat under 1980- och 1990-talen, inte minst tack vare en massa nya bra läkemedel. Det är det sociala stödet kring människor med missbruksproblem och personliga störningar som sviktar. Det har möjligtvis varit för lite fokus på de förhållandena.  Inte undra på att den här mannen kallats "betonglandstingsförespråkare".  Men denna höst är landstingen mer ifrågasatta än kanske någonsin, både i debatten och formellt. Ansvarskommittén har fått i uppdrag av regeringen att förutsättningslöst pröva vem som ska göra vad i samhället och statsminister Göran Persson har förklarat att det är värt att pröva om landstingen bör avskaffas.  - Jag tror att debatten om avskaffade landsting i huvudsak har sin grogrund i att man tror att sjukvården åstadkommer mindre och mindre med mer och mer resurser. Men verkligheten är ju tvärtom. En femtedel av svensk sjukvårdspersonal försvann under 1990-talet. Och med hälften så många vårdplatser håller man snarare uppe produktionen. De områden där vi har problem med väntetider är ju de områden där sjukvården har expanderat och tillhandahåller mer sjukvård än tidigare, som starroperationer.  Men behöver vi landstingen?

- Landstingen i sig är inte viktiga. Det är landstingens resultat som gör att jag tycker de är värda att försvara. Det avgörande är att hålla ihop hela vården i ett system. Vi ska inte skapa nya huvudmannagränser; det gör bara vården dyrare och stelare.  I dag tar den svenska sjukvården 8,7 procent av bruttonationalprodukten i anspråk. Socialminister Lars Engqvist har länge talat om att den siffran bör öka till 10 procent, utan att precisera hur det ska gå till.  - Svensk sjukvård skulle behöva 30-40 miljarder kronor för att nå upp till samma nivå som i Frankrike och Tyskland. Men det där glöms ofta bort i den allmänna debatten, säger Roger Molin.  Han påpekar att skatterna inte kan höjas hur mycket som helst, eftersom tillväxten då knäcks.  - Det är inte möjligt att skjuta till mer resurser till vården utan att andra samhällsområden prioriteras ned.  Vilka områden?  - Jag tror att de områden som generellt måste prioriteras ned är allt det som finansieras via transfereringar, som arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen. Jag tror att det är där vi måste minska vår ambitionsnivå.  Lägre ersättningsnivåer alltså?  - Ja, och satsa på områden som sjukvård, utbildning och barnomsorg, på de direkta verksamheterna.  Varför just göra en sådan prioritering?  - Därför att det är så svårt att acceptera en annan finansieringsform för just sjukvård. För då får du som ett brev på posten en diskussion om basfinansiering och tilläggsförsäkringar. Då har du ojämlik vård, inte som ett misslyckande, utan som en del av systemet.  Att minska antalet sjukskrivningar och sjukskrivningsdagar ser han och Landstingsförbundet som en av de absolut viktigaste politiska frågorna för att klara sjukvårdens finansiering.  Roger Molin ifrågasätter att vården tvingas leva med begränsade budgetar, medan de regelstyrda kostnaderna i socialförsäkringssystemen får skena iväg ohejdat.  - Det är inte rimligt att ha ett system som tillåter kostnaderna för sjukförsäkring att stiga så mycket att det i praktiken försvårar finansieringen av sjukvården.  Ett tak för sjukskrivningskostnaderna är därför något man bör diskutera, enligt Roger Molin.  - Man skulle kunna tänka sig att ha ett tak som innebär att om sjukskrivningarna fortsätter öka får man också diskutera ersättningsnivåerna.  Med anledning av rangordningslistorna i sjukvården i Östergötland har just en diskussion om basfinansiering och tilläggsförsäkringar i sjukvården brutit ut. Roger Molin tvekar över lämpligheten i att göra upp sådana listor.  - En sådan lista ger ett väldigt brutalt intryck. Det känns främmande att helt ta bort sjukvårdens ansvar för vissa områden, som det här kan tolkas som, även om jag inte tror att det ska fungera så. Och klarar man inte av att kommunicera listan med medborgarna kan man inte jobba på det sättet.  Till sist en fråga från en av våra kvinnliga läsare - är du verkligen så trevlig som du verkar?  - Jag är trevligare. Så är det, säger Landstingsförbundstjänstemannen med ett klurigt leende som inte avslöjar om han blir förlägen eller håller på att spricka av högfärd.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev